Industriklivet – planering, genomförande och uppföljning (RiR 2024:17)

Industriklivet skiljer sig på vissa sätt från Energimyndighetens arbete med forskning och innovation inom energiområdet eftersom Industriklivets huvudsakliga syfte är klimatpolitiskt och att det, utöver forskning, även kan finansiera investeringar i kommersiella anläggningar. Industriklivet har även breddats två gånger och är nu betydligt bredare än det var från början. Regeringen har trots detta gett Energimyndigheten fortsatt ensamt ansvar för Industriklivet. Regeringen analyserade inte på förhand konsekvenserna av breddningarna, till exempel vad gäller vilken målgrupp och vilka typer av åtgärder som omfattas av den nya utformningen. Det är till stor del fortfarande oklart hur målgruppen ser ut efter den senaste breddningen.

De breddningar som genomförts innebär också ett ökat överlapp med Klimatklivet, ett stöd till klimatinvesteringar som Naturvårdsverket ansvarar för. Vissa aktörer kan till exempel ansöka om stöd för likvärdiga investeringar i anläggningar som minskar växthusgasutsläpp från både Industriklivet och Klimatklivet, men det ställs lägre krav på beräkningar av investeringars utsläppsminskningar i Industriklivet, vilket enligt Riksrevisionen inte är rimligt.

Riksrevisionen bedömer att det finns en risk för att staten finansierar betydande satsningar genom Industriklivet trots att det saknas förutsättningar för att flera av de finansierade projekten ska kunna genomföras. Flera projekt är beroende av insatser inom andra politikområden för att de ska kunna genomföras, till exempel utbyggnad av el eller infrastruktur. Regeringen har dock satt stor tilltro till att Industriklivet ska bidra till Sveriges klimatmål. För att detta ska realiseras är det angeläget att regeringen i hög grad samordnar styrningen mellan klimatpolitiken och andra politikområden, och samtidigt ser till att ha en plan för hur Sveriges klimatmål kan nås även om de höga förväntningarna på Industriklivet inte skulle infrias.

Energimyndigheten efterfrågar inte på ett tillräckligt tydligt sätt de uppgifter som behövs för att bedöma ansökningar till Industriklivet i samband med ansökningstillfället. Myndigheten behöver därför ofta ta in kompletteringar från sökande, vilket är ineffektivt. Det är även oklart hur Energimyndigheten avgör om kompletterande uppgifter ska efterfrågas eller inte. Energimyndigheten har haft ambitionen att underlätta för de sökande, men Riksrevisionen bedömer att arbetssättet för att samla in uppgifter är ineffektivt och även innebär en risk för att sökande behandlas olika utan att det finns sakliga skäl för detta.

Trots att uppgiften om potential till utsläppsminskningar är central för att bedöma ansökningar har Energimyndigheten inte säkerställt att de uppgifter om potential som de sökande angett är jämförbara. Eftersom Energimyndigheten inte gett tillräcklig vägledning om hur potentialen ska beräknas har de sökande beräknat potentialen med olika metoder och med olika avgränsningar, vilket innebär att uppgifterna inte är jämförbara och dessutom svåra att förstå. Detta innebär enligt Riksrevisionen att det är svårt för Energimyndigheten att på ett tydligt och transparent sätt rangordna vilka projekt som i första hand ska beviljas stöd. Riksrevisionen bedömer därför att det finns en risk för att projekt beviljas stöd även om de inte i så hög utsträckning bidrar till Industriklivets syfte.

Energimyndigheten använder flera bedömningskriterier för att bedöma ansökningar till Industriklivet, men har inte gett tillräcklig vägledning till interna och externa bedömare om hur kriterierna ska tolkas eller tillämpas. Detta bidrar enligt Riksrevisionen ytterligare till att det är svårt för myndigheten att jämföra eller rangordna olika projekt.

Riksrevisionen bedömer att Energimyndighetens beslut om avslag eller bifall inte alltid är tillräckligt motiverade, eftersom det inte alltid framgår hur myndigheten har kommit fram till beslutet. Därutöver saknas ofta dokumentation i ärendet av de uppgifter som har legat till grund för myndighetens beslut.

Energimyndigheten har, under större delen av den granskade perioden, inte samlat in de uppgifter som behövs för att följa upp och utvärdera de enskilda projektens resultat och effekter. Exempel på sådana uppgifter är uppdaterade bedömningar av projektens potential till utsläppsminskningar och uppskattningar av i vilken utsträckning projekten medfört att en viss teknik kommit närmare marknadsintroduktion. Energimyndigheten har i den uppföljning som rapporterats till regeringen i stället använt de uppgifter om potential som den sökande angett i samband med ansökan. Dessa uppgifter är osäkra och dessutom inte jämförbara mellan projekt. En bidragande förklaring till att Energimyndigheten inte i tillräcklig grad prioriterat arbetet med uppföljning och utvärdering är att Industriklivets utformning har förändrats flera gånger sedan införandet. Energimyndigheten har därför behövt lägga tid och resurser på att anpassa sitt arbete efter nya förutsättningar och utöka sin kompetens inom flera områden.