Tandvårdsstöd för äldre (RiR 2006:9)

Regeringens missbedömning av efterfrågan i kombination med konstruktionen av reformen har resulterat i att utgifterna för tandvårdsstödet för äldre blivit ostyrbara visar en granskning från Riksrevisionen.

Riksrevisionen har granskat utformningen av tandvårdsförsäkringens ersättningssystem för äldre samt de åtgärder som regering och myndigheter vidtagit för att hålla kostnadsutvecklingen under kontroll.

Den 1 juli 2002 infördes ett förstärkt tandvårdsstöd för personer 65 år och äldre. Syftet med reformen var att skydda äldre mot höga kostnader vid omfattande tandvårdsbehandling. Utredningen som låg till grund för regeringens förslag avsåg gruppen 75 år och äldre.

Granskningen visar att regeringen inte tagit tillräcklig hänsyn till hur efterfrågan och behandlingsinriktningen påverkas när förmånsåldern sänktes från 75 till 65 år.

Reformen är reglerad i vissa avseenden samtidigt som tandvårdsersättningen påverkas av fri prissättning på tandvårdsmarknaden vilket sammantaget leder till en mycket svårkontrollerad utveckling. Statens utgifter har i viss utsträckning blivit ostyrbara.

Patientens kostnadstak på 7700 kronor är ett svagt incitament för att hålla kostnaderna nere. Försäkringskassans normer för vad som ska räknas som nödvändig tandvård är otydliga.

Försäkringskassan har inte följt upp hur de varierande landstingspriserna påverkat försäkringskostnaderna och vilka konsekvenser det har haft för kostnadsutvecklingen.