Slutsatser

Riksrevisionen anser att en rad faktorer i utformningen och genomförandet av rehabiliteringsgarantin har försvårat måluppfyllelsen.

Alltför stort fokus på behandlingsmetod

Riksrevisionens bedömning är att regeringen inte har utformat och reviderat överenskommelserna utifrån den kunskap som finns om rehabiliteringsgarantin och dess effekter. Regeringen har inte kontinuerligt utvecklat överenskommelserna utifrån rådande kunskapsläge samt utifrån vad som framkommit i beställda utvärderingar.

Att regeringen från början har styrt mot att evidensbaserade behandlingsmetoder ska främjas i primärvården har riktat fokus på just behandlingsmetoderna, vilket har försvårat en utveckling av rehabiliteringsgarantin. Ett uttalat fokus på att arbeta med arbetsåtergång är i stället något som borde ha prioriterats vid införandet av rehabiliteringsgarantin.

En första kvalificerad bedömning är viktig men förekommer inte alltid

I många fall får inte patienten någon kvalificerad första psykologisk bedömning av en legitimerad psykolog eller legitimerad psykoterapeut. Det gör att det varken går att avgöra om patienten har rätt förutsättningar att bli hjälpt av den behandling som ryms inom rehabiliteringsgarantin eller utesluta att patienten lider av annan psykiatrisk problematik.

Patienterna får inte alltid behandling snabbt nog

Ett viktigt fokus för rehabiliteringsgarantin är att få till snabba behandlingar. I stället är det ofta lång väntetid för att komma igång med behandling. Det finns inte tillräckligt många kvalificerade behandlare som kan möta behoven. En del landsting har en väntetid på ungefär fyra månader, en del ända upp till ett år.

Om behandlarna ska följa överenskommelsens alla krav växer deras väntetider. Alla patienter behöver inte heller så många behandlingar som rehabiliteringsgarantin förutsätter. För en del patienter som lider av lätt till medelsvår psykisk ohälsa kan det räcka med färre behandlingstillfällen.

Brist på systematisk uppföljning av patienten

Ett annat problem är att det inte går att säga om patienterna blir hjälpta av behandlingen. Anledningen är att det i rehabiliteringsgarantin inte finns några krav på uppföljning av patienterna. Det innebär att behandlarna själva inte vet om de patienter som får behandling inom ramen för rehabiliteringsgarantin får effektivare hjälp än de patienter som får andra behandlingsmetoder eller färre behandlingar än vad som specificeras i rehabiliteringsgarantin.

Det saknas fokus på att aktivt främja arbetsåtergång

I primärvården vet behandlarna oftast inte hur de ska arbeta med arbetsåtergång. De ersätts inte inom rehabiliteringsgarantin för att vara med på möten med arbetsgivare eller för att sätta sig in i olika behandlingsmetoder som syftar till ökad arbetsåtergång. Det tänkta samarbetet med företagshälsovården har inte heller blivit av, vilket är ett problem eftersom företagshälsovården i en del fall är den första kontakten för patienter som lider av psykisk ohälsa. Samordningen sköts i stället ofta av en rehabkoordinator som spelar en central roll för patientens rehabilitering. En annan viktig aspekt för att arbetet med psykisk ohälsa ska fungera i primärvården är en verksamhetsansvarig som prioriterar psykisk ohälsa och de professioner som arbetar med psykosociala frågor.

Landstingen har hanterat medlen olika

I en del landsting går en avsevärd andel stimulansmedel till psykiatrin som inte nödvändigtvis behandlar målgruppen för rehabiliteringsgarantin. I vissa landsting har även medel stannat centralt. Det kan handla om att pengarna går till relevanta projekt, men det kan också handla om projekt som ligger utanför rehabiliteringsgarantins mål. En anledning till att landstingen har valt att behålla medel centralt är bristen på långsiktighet i överenskommelserna. Det faktum att de tecknas så sent på året har försvårat landstingens planering. Detsamma gäller för de extra medel som tilldelades landstingen för att de, bland annat, ska höja kompetensen på behandlare till legitimerade psykoterapeuter. Enbart i ett fåtal fall har de gått till att höja kompetensen från behandlare med basutbildning i kognitiv beteendeterapi till legitimerade psykoterapeuter. Det finns fortfarande ett stort behov av legitimerade psykologer och legitimerade psykoterapeuter i primärvården.