Rehabiliteringsgarantin fungerar inte – tänk om eller lägg ner (RiR 2015:19)

Staten har sedan 2008 satsat drygt sex miljarder på att få personer som lider av psykisk ohälsa tillbaka i arbete. Men den så kallade rehabiliteringsgarantin har inte bidragit till att fler börjar arbeta igen. Patienterna får vänta länge och får inte alltid den hjälp de behöver.

Psykisk ohälsa är den främsta anledningen till sjukfrånvaro i Sverige och det rör sig om stora kostnader – ungefär 70 miljarder kronor om året. För att möta de ökade sjukskrivningarna för psykisk ohälsa genomförde regeringen tillsammans med Sveriges Kommuner och Landsting en första överenskommelse om en rehabiliteringsgaranti 2008. Garantin syftar till att främja återgång till arbete för personer genom specifika behandlingsmetoder. Inga utvärderingar har dock entydigt visat att arbetsåtergången för målgruppen har ökat. Mot denna bakgrund har Riksrevisionen granskat vad det är i utformningen och genomförandet av rehabiliteringsgarantin som hindrar att målet om ökad återgång till arbete uppfylls.

Riksrevisionens bedömning är att en rad faktorer i både utformning och genomförande har försvårat måluppfyllelsen. Bland annat har regeringen inte löpande reviderat överenskommelserna utifrån aktuell kunskap om rehabiliteringsgarantin. Det har varit svårt för primärvården att leva upp till garantins krav, patienter får inte alltid en kvalificerad första bedömning eller snabb behandling. Behandlarna vet inte heller hur de ska jobba med målet om en ökad arbetsåtergång och det finns inte några incitament för den typen av arbete i primärvården. Rehabiliteringsgarantins utformning brister dessutom i långsiktighet, vilket har lett till att landstingen har haft svårt att planera sitt arbete och också har hanterat medlen olika.

Riksrevisionens slutsats är att regeringen bör överväga att ge rehabiliteringsgarantin en annan utformning eller avveckla den. Regeringen bör värdera hur den kan främja ett ökat fokus på återgång till arbete genom ett strukturerat formellt samarbete mellan berörda myndigheter och departement. Regeringen bör också överväga om den ska finansiera legitimerade psykologer och psykoterapeuter som kan göra psykologiska bedömningar av målgruppen. Inspiration finns att hämta i satsningen på rehabkoordinatorerna.