Reslutat

Internet har gett förövare tillgång till arenor där de kan söka kontakt för att begå sexuella övergrepp och utbyta övergreppsmaterial på en helt ny skala. Detta har radikalt ökat riskerna för sexualbrott mot barn.

Riksrevisionen har granskat om polis och åklagare bedriver ett effektivt arbete för att motverka och hantera internetrelaterade sexuella övergrepp mot barn, så kallade isöb-brott. Granskningen visar att det finns effektivitetsbrister. För att komma till rätta med problemen bör Polismyndigheten stärka sitt stöd och sin styrning av isöb-verksamheten. Åklagarmyndigheten bör öka åklagarkamrarnas förmåga att hantera omfattande ärenden.

Granskningens resultat

Landets sju polisregioner har valt varierande lösningar för sin isöb-verksamhet. Bland annat utreds brotten på olika nivåer och av olika grupper. Detta kan öka risken för omotiverade skillnader i resultat och att vissa brott faller mellan stolarna.

Brottet utnyttjande av barn genom köp av sexuell handling faller ofta mellan stolarna. För att upptäcka och hantera detta brott krävs aktiv spaning och uppsökande verksamhet, som dessutom behöver ske i nära samverkan med kommunernas socialtjänst. Risken att detta inte kommer till stånd är uppenbar när isöb-grupperna har ett stort inflöde av barnpornografi- och gromningsbrott. Utnyttjande av barn genom köp av sexuell handling utgör en mycket låg och sjunkande andel av de anmälda isöb-brotten, från 12 till 3 procent 2016–2020. Antalet anmälda brott beräknas endast utgöra en bråkdel (2 procent) av det faktiska antalet brott.

Det finns också brister i den nationella styrningen, vilket öppnar för den variation som finns på regional nivå. Det har tagit lång tid för Polismyndigheten att ta fram och implementera nationella riktlinjer, och uppsatta tidsramar har inte hållits. Arbetet inleddes 2016 och skulle vara klart 2019, men tidigast i januari 2022 beräknas samtliga regioner i huvudsak ha organiserat sin verksamhet i enlighet med de nationella riktlinjerna. Det saknas också metodstöd för delar av isöb-området, och Polismyndighetens modell för uppföljning riskerar att medföra en styrning som inte gynnar kvalitet i utredningsarbetet.

Isöb-verksamheten har haft betydande svårigheter att få det stöd som krävs av it- och HR-avdelningarna. På it-sidan handlar det framför allt om att effektivisera arbetet med barnpornografibrott, där olika program kan underlätta granskning och kategorisering av övergreppsmaterial. När det gäller utbildning har Polismyndigheten haft svårt att prioritera och tillgodose de mest grundläggande krav som isöb-verksamheten ställer. Myndigheten har inlett ett arbete för att komma till rätta med dessa problem.

Åklagare leder ofta förundersökningar om isöb-brott medan polisen utför själva utredningsarbetet. Detta förutsätter ett gott samarbete på såväl myndighetsnivå som mellan enskilda tjänstemän. Samverkan mellan enskilda åklagare och utredare fungerar generellt sett bra, även om det kan förekomma olika uppfattningar om hur ärenden ska prioriteras och utredas. Poliser och åklagare är samstämmiga i att en tydlig framgångsfaktor för att utreda isöb-brott är att det finns särskilt utsedd och utbildad personal som kan prioritera samma ärenden.

Det finns ett betydande utrymme att utveckla och förbättra övrig samverkan som krävs i samband med isöb-brotten. Här finns framför allt anledning att se över vilken roll och uppgift som de så kallade barnahusen ska ha. Generellt sett behöver polisen utveckla sin samverkan med kommunernas socialtjänst.