Bakgrund

Statens utgifter för bostadsbidrag har nästan halverats de senaste 20 åren, från 8,4 miljarder 1996 till 4,6 miljarder 2017. Detta är en konsekvens av ett flertal förändringar i bostadsbidragets utformning, bland annat införandet av en maximal bidragsgrundande boyta. Från att ha varit ett renodlat bostadspolitiskt instrument med syfte att garantera en god bostadsstandard för ekonomiskt svaga hushåll, har bostadsbidraget i dag två syften, ett bostadspolitiskt och ett familjepolitiskt. Bostadsbidraget har således ändrat fokus och består i dag av två delar, det ska både garantera en god bostadsstandard och samtidigt utgöra ett inkomststöd för hushåll med hög försörjningsbörda i förhållande till sin inkomst.

Tidigare studier har visat att förändringen i bostadsbidragets fokus har bidragit till att trångboddheten i Sverige, definierad som norm 3, har ökat de senaste 20 åren. Trångboddhet är en fråga som regeringen tar på stort allvar. De risker som brukar nämnas i samband med trångboddhet är sämre hälsa och sämre skolresultat på grund av brist på studiero. Emellertid har inga empiriska studier konstaterat dessa negativa effekter. Det råder därmed stor osäkerhet kring vilka konsekvenser de senaste decenniernas växande trångboddhet har haft.

I denna granskning analyseras vilka effekter trångboddhet har med avseende på hälsa, vuxnas sjukfrånvaro och därmed användningen av socialförsäkringen, samt barns skolresultat. Granskningen syftar därmed till att öka kunskapen om samhällsekonomiska sidoeffekter av bostadsbidragets utformning, framför allt beträffande balansen mellan de bostadspolitiska och familjepolitiska målen.