Resultat

I granskningen visas att trångboddheten har ökat de senaste 20 åren. Ökningen är som störst bland förstagenerationsinvandrare. För dessa har trångboddheten enligt norm 3 ökat från 29 procent till 37 procent. Samtidigt har trångboddheten bland hushåll med minst en förälder född i Sverige varit oförändrad under samma period. Trångboddheten är som väntat relativt vanligare i storstadskommuner. År 2016–2017 var trångboddheten 24–29 procent i storstadskommunerna och bara hälften, 14 procent, i övriga kommuner. Denna granskning visar också att trångboddhet är vanligast bland hushåll med de lägsta inkomsterna.

Resultaten i granskningen visar inte några tecken på att trångboddhet enligt norm 3 skulle ha några effekter på vare sig vuxnas eller barns hälsa, vuxnas sjukfrånvaro eller barns skolresultat. I analysen har effekterna av trångboddhet analyserats med avseende på barns och vuxnas vårdkonsumtion räknat som antal dagar som inlagd inom sluten vård, vuxnas sjukfrånvaro och användning av tillfällig föräldrapenning samt barnens avgångsbetyg från årskurs 9 respektive gymnasiet.

Resultaten är robusta även för striktare krav på vad som kvalificerar för trångboddhet och slutsatsen förändras inte om gränsen för att inte räknas som trångbodd i stället sätts till att varje person minst ska ha eget rum (makar delar rum) samt att det finns minst ett ytterligare rum (kök) i boendet. Det är dock rimligt att tro att det finns en nivå på trångboddhet som har negativa konsekvenser. Resultaten omfattar dock inte analys av effekter av en mer extrem trångboddhet. Granskningen visar emellertid att en mer extrem trångboddhet där fler än två personer delar sovrum har fördubblats under de senaste 20 åren, från cirka 2,5 till 5 procent av befolkningen.

Ingenting i den kvantitativa analysen tyder på att bostadsbidragets förändrade fokus inneburit högre kostnader inom till exempel vården och socialförsäkringen. Sammantaget ger resultaten inget stöd för att bostadsbidragets minskade bostadspolitiska fokus fått negativa konsekvenser för de som flyttade till för små boenden efter införande av boyterestriktionen.

Resultatet måste dock ses i ljuset av den relativt generösa trångboddhetsnormen. Norm 3 kan till exempel tyckas generös i relation till de satsningar inom bostadspolitiken som görs. Dessutom har Boverket konstaterat att normen inte används som det var tänkt när den infördes. Socialstyrelsen använder till exempel en mer restriktiv definition av trångboddhet än norm 3 i deras råd kring bedömning av ekonomiskt bistånd. Resultaten av Riksrevisionens granskning ger därför anledning att ifrågasätta om gällande trångboddhetsnorm är ändamålsenligt utformad, dels för att fungera som ett riktmärke för vad som ska betraktas som lägsta acceptabla utrymmesstandard, dels utifrån inriktningen på bostadsbidraget och slutligen också med utgångspunkt i de mål för bostadsbyggandet som riksdagen ställt sig bakom.