Resultat

Riksrevisionen har granskat om statens suicidpreventiva arbete är effektivt. Granskningen omfattar regeringens styrning och myndigheters arbete med samverkan, nationella kunskapsstöd, stöd för implementering av kunskap och nationell uppföljning av suicidprevention. Riksrevisionens samlade bedömning är att statens arbete med suicidprevention inte varit tillräckligt effektivt. Riksdagen fattade beslut om en övergripande vision för suicidprevention och ett nationellt handlingsprogram 2008, men först 2020 tog regeringen flera initiativ för att stärka det suicidpreventiva arbetet.

Granskningens resultat

Folkhälsomyndighetens uppdrag att på nationell nivå samordna det suicidpreventiva arbetet har bidragit till att lyfta fram vikten av suicidpreventivt arbete. Men granskningen visar samtidigt att det suicidpreventiva arbetet på regional och lokal nivå bedrivs i olika omfattning och är minst utvecklat i kommunerna.

Det finns problem med den statliga kunskapsstyrningen när den ska leda till konkreta åtgärder. Folkhälsomyndigheten har svårigheter att med hjälp av kunskapsunderlag, som inte är bindande, påverka regionernas och kommunernas arbete. Granskningen visar att när tjänstepersoner från olika myndigheter samverkar gör de olika prioriteringar mellan sig och de har olika, ofta begränsade möjligheter, att få gehör för suicidpreventivt arbete i den egna organisationen. Det är svårt att fastställa hur mycket av statens suicidpreventiva arbete som påverkar arbetet i regionerna och kommunerna och vad som beror på verksamheternas egna förmågor, prioriteringar och mottagarkapacitet. Vi har sett problem även i en kommun som har etablerade arbetssätt och ett utvecklat suicidpreventivt arbete. Räddningstjänsten efterfrågar tydligare författningsstöd för suicidpreventivt arbete. Vidare fungerar inte informationsdelningen mellan verksamheter som återkommande möter personer i akuta situationer med hot om suicid.

Det finns en rad områden som kan utvecklas för att få bättre resultat på regional och kommunal nivå. Stödet för implementering av kunskap behöver förbättras så att det kan bidra till suicidpreventiva insatser. Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen ska stödja regioner och kommuner i arbetet med psykisk hälsa och suicidprevention. När det gäller kunskapsstöden uppfattas de som svårnavigerade och inte anpassade till de egna verksamheterna. Problemet beror inte bara på stödens utformning utan också på att det kan saknas mottagarkapacitet i den egna organisationen. Ett tydligt resultat i granskningen är att suicidpreventivt arbete till stor del är personbundet och det blir därmed sårbart. Detta är ett problem för alla aktörer som arbetar med suicidprevention.

Granskningen visar att aktörer och myndigheter har olika utgångspunkter i form av lagstiftning och uppdrag samt ibland även olika syn på suicid och därmed suicidpreventivt arbete. Detta ställer krav på regeringens förmåga att styra effektivt. För att kunna stärka det suicidpreventiva arbetet behöver dessutom fler myndigheter vara med i arbetet.

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) har ansvar för att samordna och stödja landets räddningstjänster som i många kommuner har en operativ roll vid suicidhändelser. Men myndigheten arbetar inte med frågor som rör suicid och suicidprevention och deltar inte i det nationella strategiarbetet. Samtidigt kan räddningstjänsten arbeta med bägge frågorna lokalt. Granskningen visar också att händelser som rör hot om suicid hanteras olika i landet. Vidare saknas en enhetlig nationell hantering av samtal till 112 som rör hot om suicid. Trafikverket har haft ett egeninitierat halveringsmål för antalet omkomna på statliga järnvägar, där en övervägande del av olyckorna är suicid. Arbetet har inte lett till någon minskning av antalet omkomna och myndigheten har inte heller följt upp halveringsmålet för att ta reda på varför åtgärderna inte har haft effekt. Samtidigt har regeringen formulerat ett nytt halveringsmål till 2030. Skolan är också en viktig verksamhet för att arbeta förebyggande med psykisk ohälsa. Men skolmyndigheter saknar uppdrag inom suicidprevention.

Granskningen visar att resultatet av det suicidpreventiva arbetet inte går att följa upp. Det beror bland annat på att det nationella handlingsprogrammet som togs fram 2006 har varit utan operationaliserade och mätbara mål och indikatorer. Först 2020 tog regeringen initiativ till en ny strategi som innebär att programmet ska revideras. Två exempel på områden som enligt Riksrevisionen bör inkluderas respektive utvecklas i det nya handlingsprogrammet är missbruks- och beroendefrågor och stöd till anhöriga.

Uppföljningar av suicidhändelser i vården är en annan viktig del i det förebyggande arbetet. De uppföljningar som har gjorts visar på många och återkommande brister som inte följs upp och åtgärdas i de berörda verksamheterna. Inspektionen för vård och omsorg (IVO) har en viktig tillsynsuppgift men har hittills inte granskat hanteringen av suicidärenden på en aggregerad nivå. Samtidigt har antalet anmälningar av suicidhändelser till IVO minskat sedan kravet på vårdgivare att anmäla suicid enligt lex Maria togs bort 2017.