Fördelningen av roller och ansvar i den regionala utvecklingspolitiken har belysts i flera utredningar. Här redovisas några av dessa kort. Ansvarskommitténs betänkande 2007 konstaterade till exempel många av de förhållanden som beskrivits i denna rapport. Enligt Ansvarskommitténs betänkande var uppgifterna med anknytning till regional utveckling alltför splittrade och fördelade på alltför många aktörer. Redan på nationell nivå ansåg kommittén att ansvaret var fördelat på ett stort antal sektorsmyndigheter och andra offentligfinansierade aktörer som sorterar under olika departement och politikområden. Dessutom ansåg kommittén att myndigheters olika regionala indelning försvårar samordning av de statliga insatserna. Konsekvenserna blir enligt kommittén bristande helhetssyn, överlappande och konkurrerande ansvarsområden och fragmentisering som försvårar överblick och politisk styrning. Enligt kommittén saknade den regionala utvecklingspolitikens verkställare instrument för att påverka flertalet politikområden av relevans för regional utveckling. Sektorisering i staten behövde enligt kommittén balanseras med tvärsektoriellt beslutsfattande. På motsvarande sätt ansåg kommittén att territoriella perspektiv som balanserar sektoriella perspektiv behövdes i den statliga styrningen. Att samla befogenheter och resurser på regional nivå för att skapa utrymme för ett tvärsektoriellt, territoriellt anpassat arbetssätt är enligt kommittén något av nyckeln till hela regionfrågan. Annars riskerar horisontella mål såsom jämställdhet, hållbarhet och integration att fragmentiseras och försvinna i de enskilda sektorerna.[226]
Utmaningarna har lyfts i ytterligare utredningar. Utredningen om den statliga regionala förvaltningen konstaterade flera källor till brister i helhetssyn och samordning (utöver dåvarande fördelning av det regionala utvecklingsansvaret), såsom att den samlade staten till följd av centralisering och införandet av enmyndigheter fått svagare ställning på regional nivå vilket försämrar möjligheten att uppträda tydligt och enhetligt mot medborgare, kommuner och företag. Utredningen lyfte också statens olika regionala indelningar som en försvårande faktor, liksom att länsstyrelserna med sina förutsättningar för att samla staten regionalt behöver en tydligare uppgift och verksamhetsidé.[227] Indelningskommitténs delbetänkande ansåg också att länsstyrelserna med sitt horisontella uppdrag borde få ett tydligare uppdrag att samordna staten regionalt och att staten är asymmetrisk och fragmentiserad i sin regionala indelning. Kommittén nämner bland annat att behovet av samordnad regional indelning främst är relevant för myndigheter med särskild betydelse för samverkan inom regional utveckling och kopplingar till landstingens, kommunernas och länsstyrelsernas verksamheter.[228]