Bakgrund och resultat

Statlig lönegaranti träder in när arbetsgivaren har gått i konkurs eller när ett företag genomgår företagsrekonstruktion. Syftet är att ersätta anställda som inte får ut sin lön. Under 2020 var utgifterna för lönegarantin över 3 miljarder kronor. I granskningen har Riksrevisionen sett indikationer på ett relativt omfattande missbruk av lönegarantin. Riksrevisionen bedömer att myndigheterna väsentligen har gjort adekvata insatser utifrån sina roller i systemet. Bristerna beror framför allt på att regeringen inte utformat och styrt lönegarantisystemet på ett bra sätt.

Granskningens resultat

Ny analys visar tydliga indikationer på missbruk av lönegarantin

Riksrevisionen har som första myndighet analyserat omfattningen av missbruk i lönegarantin med hjälp av registerdata. De register som har samkörts är Skatteverkets register över löner och länsstyrelsernas register över lönegarantiutbetalningar.

Riksrevisionen bedömer att 6–9 procent av utgifterna för lönegarantin i konkurser kan kopplas till misstänkt missbruk, vilket motsvarar 100–150 miljoner kronor ett genomsnittligt år. Närmare 7 procent av lönegarantimottagarna har ingen registrerad lön från den arbetsgivare som gått i konkurs. Indikationerna på missbruk i företagsrekonstruktioner är dock lägre än i konkurserna.

Det är många aktörer som är involverade i systemet, vilket försvårar upptäckt av missbruk. Sju länsstyrelser och Kronofogdemyndigheten samt konkursförvaltare och rekonstruktörer är de viktigaste aktörerna. Men även Skatteverket, Kammarkollegiet och tingsrätterna är involverade. Trots att så många myndigheter är inblandade är det ingen som har ett övergripande ansvar för att följa upp och utvärdera systemet.

Stora möjligheter att välja konkursförvaltare trots att det är en riskfaktor för bedrägeri

Den vars företag går i konkurs får föreslå vilken konkursförvaltare som tingsrätten ska förordna, och i de flesta fall godkänns förslaget. Det är konkursförvaltare som fattar beslut om lönegaranti. Myndigheter har tidigare varnat för att personer som har för avsikt att missbruka lönegarantin väljer konkursförvaltare som gör mindre noggranna utredningar. I granskningen har Riksrevisionen sett att vissa konkursförvaltare förekommer oftare än andra i lönegarantiärenden som visar tecken på missbruk.

Lagstiftningen ger utrymme för att godkänna utbetalning i tveksamma fall

Lönegarantin ska betalas ut skyndsamt för att anställda inte ska behöva vänta på sin lön. Den anställde ska enligt rättspraxis inte heller krävas på omfattande bevis för att visa att hen har rätt till lönegaranti. Skyndsamhetskravet och de låga beviskraven kan leda till att lönegaranti betalas ut i fall där det är tveksamt om ersättning borde utgå.

Sekretesslagstiftningen gör att konkursförvaltarna har begränsade möjligheter att få tillgång till uppgifter om bland annat arbetstagarnas lön från Skatteverket och subventionerade anställningar från Arbetsförmedlingen. Bristen på information från myndigheter gör att konkursförvaltarna ofta behöver förlita sig på uppgifter från arbetsgivaren och de anställda om vilka som har varit anställda och hur mycket de har jobbat.

Myndigheterna saknar verktyg för att göra effektiva kontroller och stoppa felaktiga utbetalningar

Konkurstillsynen har det huvudsakliga tillsynsansvaret för lönegarantin men de saknar tillgång till ett register över utbetald lönegaranti som kan användas för att upptäcka missbruk. Sekretessregler gör även att de saknar tillgång till information från andra myndigheter.

Länsstyrelserna står för utbetalningarna av lönegaranti, men de har inte mandat stoppa utbetalningar om de upptäcker fel i besluten. I stället får de kontakta konkursförvaltaren. Konkursförvaltaren har dock begränsade möjligheter att rätta ett felaktigt beslut till nackdel för mottagaren. När ersättning har betalats ut felaktigt är det svårt att få tillbaka pengarna, då systemet för återkrav är mycket krångligt.