Finanspolitikens effektivitet och tillämpningen av det finanspolitiska ramverket samt kvaliteten i planerings- och beslutsunderlag står i fokus för vår granskning när det gäller risk för brister i de offentliga finanserna. En rättvisande redovisning i årsredovisningarna är viktig för att säkerställa korrekta beslutsunderlag för regeringen och riksdagen.
2.1 Effektivitetsrevisionens iakttagelser
Regeringens redovisning i de ekonomiska propositionerna under 2022 brister i flera avseenden och är inte transparent. Regeringen har inte redovisat att den ändrat metod för att beräkna det strukturella sparandet eller vad konsekvenserna av metodbytet är. I granskningen av tillämpningen av det finanspolitiska ramverket har Riksrevisionen funnit att det strukturella sparandet och budgetutrymmet blir 55 miljarder kronor lägre än vad det skulle ha blivit om man hade använt den tidigare metoden. Regeringens expertmyndigheter Konjunkturinstitutet och Ekonomistyrningsverket håller fast vid tidigare vedertagen metod. Det var redan tidigare svårt att förstå skillnaden mellan de olika bedömningarna, men metodbytet för in ytterligare en dimension som försvårar möjligheterna att jämföra regeringens prognos med andra bedömares eller med regeringens bedömningar tidigare år.
Majoriteten av de beloppsmässigt största reformer som infördes i Sverige under 2000–2017 är baserade på underlag med brister. Det gäller beskrivningar av kostnader, vilka samhällsproblem som ska åtgärdas, vilka mål och effekter som eftersträvas samt vilka konsekvenserna förväntas bli. Många stora reformer följs inte heller upp i efterhand. Beslutsunderlagen behöver utvecklas för att främja effektiva och transparenta beslut, vilket är särskilt viktigt vid stora reformer som kostar mycket pengar.
2.1.1 Regeringen bör redovisa när den ändrar vedertagna metoder så att resultatet påverkas väsentligt
Det finns flera viktiga aspekter av finanspolitiken som är oklara i de ekonomiska propositionerna under 2022, visar Riksrevisionens granskning.[3] Regeringens redovisning brister i flera avseenden och är inte transparent. Metoden för att beräkna det strukturella sparandet (indikatorn för att följa upp överskottsmålet) har förändrats på ett väsentligt sätt, utan att vare sig ändringen i sig eller konsekvenserna av den framgår.
Beräknat med den nya metoden är det strukturella sparandet 55 miljarder kronor lägre än vad resultatet skulle ha varit med den tidigare, vedertagna metoden. Även bedömningen av vilket budgetutrymme som finns påverkas av detta. Med nuvarande metod framstår det som om budgetutrymmet är mindre och budgeten framstår därför som mindre stram, jämfört med den tidigare beräkningsmetoden.
Med den vedertagna metod som användes tidigare, och som andra prognosmakare även har fortsatt att använda, skulle budgetpropositionen för 2023 tydligt överskrida överskottsmålet. Det innebär alltså att budgetutrymmet för 2023 skulle vara betydligt större än resultatet blev med regeringens nya beräkningsmetod.
Det ekonomiskt osäkra nuläget med hög inflation och begynnande lågkonjunktur innebär också att betydelsen av samspelet mellan finans- och penningpolitiken ökar. Utöver bedömningen av budgetutrymmet skulle resultatet för det strukturella sparandet också kunna påverka Riksbankens bedömningar. Det kan exempelvis handla om hur reporäntan bör justeras, vilket har betydelse för många låntagare liksom för ekonomin i stort.
Riksrevisionens slutsats är att den föreslagna finanspolitiken inte är redovisad i enlighet med ramverket. Att regeringen följer det finanspolitiska ramverket är en förutsättning för en långsiktigt hållbar och transparent finanspolitik, vilket i förlängningen är avgörande för en balanserad ekonomisk utveckling. Riksrevisionens rekommendation till regeringen är därför att redovisa finanspolitiken tydligt, i enlighet med regelverket.
Även tidigare år har Riksrevisionen uppmärksammat bristande transparens i redovisningen av budgetutrymmet och det finansiella sparandet.[4] Riksrevisionen bedömer dock att de brister som uppmärksammas i år är mer väsentliga, mot bakgrund av att den förändrade metoden väsentligt har påverkat det redovisade resultatet i ett centralt underlag.
2.1.2 Beslutsunderlagen behöver utvecklas för att främja effektiva och transparenta beslut
Majoriteten av de största reformer som infördes i Sverige under 2000–2017 är baserade på underlag med väsentliga brister.[5] Det gäller beskrivningar av kostnader, vilka samhällsproblem som ska åtgärdas, vilka mål och effekter som eftersträvas samt vilka konsekvenserna kommer att bli. Endast 5 av de 25 beloppsmässigt största reformerna lever upp till grundläggande kvalitetskrav i underlagen.
Regeringen har ibland prioriterat ett snabbt införande av reformer framför att ta fram ett genomarbetat beslutsunderlag. Riksrevisionen bedömer att det vore bättre att i så stor utsträckning som möjligt se till att beslutsunderlaget föregår beslutet och att effekter och mål samt kostnaderna för reformen redovisas tydligt och företrädesvis kvantitativt i de propositioner där reformförslagen läggs fram. Det skulle öka möjligheterna att fatta välinformerade beslut samt att prioritera reformer och resurser effektivt och transparent. För att undvika att riksdagen behöver ta ställning till en reform utan ett genomarbetat beslutsunderlag krävs god framförhållning från regeringen.
Även uppföljningen i efterhand brister. I praktiken saknas därmed kunskap om hur väl satsningarna har fallit ut för flera av de största reformerna i Sverige. Endast 11 av de 25 granskade reformerna har följts upp på uppdrag av regeringen. Utöver det har andra aktörer, främst Riksrevisionen, granskat ytterligare 8 av reformerna. Det betyder att 6 av de beloppsmässigt största reformerna inte följts upp.
Att stora reformer utvärderas i relation till deras mål är nödvändigt för att det ska vara möjligt att bedöma om staten använder sina resurser ändamålsenligt eller om något behöver förändras för att avsedda mål och effekter ska kunna nås.