I detta kapitel bedömer vi om myndigheternas arbete bidrar till att nå målen för verksamheten. Enligt vår bedömningsgrund bör insatserna från socialtjänst och rättsväsende vara likvärdiga över landet, samt bidra till att barnen bryter sitt kriminella mönster och avslutar grund- och gymnasieskola.
Vi har följt två olika populationer i vår granskning; en större i den statistiska undersökningen och en mindre i vår aktgranskning. De som ingår i den statistiska undersökningen blev registrerade som misstänkta för något av våra utvalda brott 2018 eller 2019. De var 17 år eller yngre vid det misstänkta brottet. Vi har sedan följt dem 3,5 år framåt för att se hur det har gått för dem. De som ingår i aktgranskningen är samtliga som var placerade i sluten ungdomsvård någon gång mellan juli 2022 och juni 2023. För den gruppen har vi studerat vad som hände innan de dömdes till sluten ungdomsvård. Vi har också jämfört resultaten för de två populationerna med statistik för samtliga barn som misstänks för brott avseende återfall och för samtliga barn i befolkningen samt barn som har varit placerade på SiS eller annat HVB enligt LVU avseende skolresultat.
Granskningen visar att majoriteten av barnen trots sociala insatser, och trots att de är kända av polis och har utretts av rättsväsendet, återkommer som misstänkta för brott. De gör också det i större utsträckning än samtliga straffmyndiga barn som begår brott. En majoritet av barnen avslutar grundskolan, men inte gymnasieskolan. Däremot är en minoritet av dem behöriga för vidare studier. Jämfört med befolkningen som helhet är det en mycket mindre andel av barnen i våra populationer som avslutar skolan och är behöriga för vidare studier. Våra intervjuer visar att de som arbetar med barnen uppfattar att det finns regionala skillnader i de sociala insatserna som barnen får. Vi har också i vår statistiska undersökning konstaterat vissa regionala skillnader i barnens skolresultat, hur frekvent de placeras i tvångsvård, vilka påföljder de döms till och i brottsutredningarna.
Sammantaget kan detta indikera att myndigheternas insatser, även om de bidrar till att nå målen för verksamheten, inte gör det i den utsträckning de borde. Samtidigt är barnen i våra populationer svåra att behandla. Man kan därför vänta sig sämre resultat för den gruppen barn. Vi konstaterar dock att skillnaderna mellan de här barnen och barn i befolkningen i stort är stora.
Avsnitt
3.1 Majoriteten återkommer som misstänkta för brott, trots sociala insatser
Granskningen visar att en större andel av barnen i våra studiepopulationer återkommer som misstänkta för brott än barn som begår brott generellt. Barnen i våra populationer hade också fått olika former av sociala insatser. Det indikerar att insatserna över lag inte är tillräckligt effektiva för att bryta grövre brottslighet. Det har i underlagen däremot inte gått att knyta enskilda insatser till olika resultat. Detta beror dels på att insatserna inte har registrerats så att det är möjligt, dels på att barnen ofta har fått flera insatser och det då är svårt att avgöra vilken av dem som har lett till ett visst resultat.
Risken för återfall och antalet återfallsbrott ökar med antalet tidigare belastningar.[64] Av barnen i populationen för vår aktgranskning hade 93 procent blivit misstänkta för brott vid flera tillfällen innan brottet som ledde till sluten ungdomsvård. Antalet misstankar per barn varierar mellan 1 och 42. Av barnen i den statistiska undersökningen hade 56 procent varit misstänkta innan brottet som är grunden för vårt urval. Däremot blev 90 procent av dem misstänkta på nytt inom 3,5 år efter misstanken som är grunden för vårt urval.[65] Siffrorna kan jämföras med återfallsfrekvensen för alla straffmyndiga barn som begår brott, som är 23 procent.[66]
Det var vanligare att barnen i den statistiska undersökningen återkom som misstänkta inom 2,5 år efter den registrerade misstanken än under det sista uppföljningsåret; 87 procent återkom som misstänkta någon gång inom 2,5 år medan 44 procent återkom under det sista året under uppföljningsperioden. Under det sista uppföljningsåret blev barnen i mindre utsträckning misstänkta för något av våra utvalda brott jämfört med de första 2,5 åren efter det ursprungliga brottet. [67] Detta tillsammans kan indikera att en del av barnen på längre sikt lyckats ändra sitt brottsliga mönster.[68] Dock har Riksrevisionen i en annan granskning följt barn som har placerats på SiS eller andra HVB hem enligt LVU eller LSU. Den granskningen visar att av de barn som varit placerade på SiS enligt LVU blir 70 procent därefter, när de är i åldern 21–25, år misstänkta för brott. För de som placeras i sluten ungdomsvård blir 86 procent misstänkta för brott när de är i åldern 21–25 år. Dessa barn har alltså inte ändrat sitt beteende på längre sikt. Andelen är lägre för dem som har varit placerade på en annan form av HVB än SiS enligt LVU, 43 procent.[69]
Figurerna nedan visar vilka vägar barnen i vår statistiska undersökning har tagit genom systemet. Figur 3 visar vilka brott de under 15 år har misstänkts för, vilka insatser de har fått och om de har blivit misstänkta för nya brott efter det, medan figur 4 visar samma sak för dem som är 15–17 år. De sociala insatserna är indelade efter om barnet placerats på SiS eller om det har placerats utanför det egna hemmet i någon annan boendeform än SiS (enligt SoL respektive LVU). Både de som blir placerade som en följd av utdömd ungdomsvård och de som blir placerade utan föregående brottsdom ingår i de kategorierna. Vi har i den statistiska undersökningen inte kunnat se socialtjänsternas öppenvårdsinsatser eftersom de inte finns registrerade på individnivå. Det är därför möjligt att en del av barnen som i figurerna hamnar i kategorin ”ingen insats/påföljd” kan ha fått en öppenvårdsinsats som inte finns registrerad i statistiken. Vi har av platsskäl i figurerna benämnt det som återfall om barnen återkommer som misstänkta, även om det inte är lagföringar utan misstankar. Vi har delat upp de nya misstankarna efter om barnen återkommer som misstänkta för något av våra utvalda brott, om de återkommer som misstänkta för brott där brottsutredningen har letts av åklagare eller för brott där brottsutredningen har letts av polis. Detta kan enligt oss ge en indikation på grovheten i brotten då polisen som huvudregel leder utredningar av brott av enklare beskaffenhet, medan åklagare leder utredningar av brott som inte är av enklare beskaffenhet. Vi ser en skillnad mellan åldersgrupperna i vilken typ av brott de har misstänkts för inledningsvis. Rån är vanligare bland dem under 15 år, medan narkotikabrott är vanligare för dem över 15 år. En majoritet av barnen som är under 15 år återkommer som misstänkta oavsett typ av insats eller avsaknad av insats.[70] De återkommer i huvudsak som misstänkta för något av våra urvalsbrott.
Figur 3 Flödet genom systemet för barn under 15 år
Källa: Riksrevisionens statistiska undersökning.
Förklaring till förkortningarna: AÖ – allmänfarlig ödeläggelse, Mord/f. – mord eller försök till mord med skjutvapen, Övr. Å-ledd – övriga brottsmisstankar där åklagare lett utredningen, Övr. P-ledd övriga brottsmisstankar där polis lett utredningen.
Majoriteten av de barn över 15 år som återkommer som misstänkta för nya brott misstänks även de återigen för något av våra urvalsbrott. I övrigt misstänks de i huvudsak för brott av enklare beskaffenhet där brottsutredningen leds av polis. De som döms till en påföljd utan en placering utanför det egna hemmet återkommer som misstänkta för nya brott i något mindre utsträckning än de som får en social insats i form av en placering utanför det egna hemmet. Samtidigt skiljer sig sannolikt de som får en placering från de som får en annan påföljd. De som får en placering har rimligen en annan problematik som kräver vård och som också kan vara svårare att förändra. Sådana skillnader skulle kunna förklara varför återfallsfrekvensen ser olika ut. Vi har därför i regressionsanalyser kontrollerat för olika bakgrundsfaktorer, såsom tidigare brott, tidigare placeringar, diagnoser och läkemedel samt socioekonomisk bakgrund (se bilaga 1). Resultaten visar att sannolikheten för återfall är störst bland de som placeras på SiS. Bland de som inte blir placerade utanför det egna hemmet, oavsett grunden för placeringen, är sannolikheten för återfall lägre för de som får en påföljd än för de som inte får någon insats/påföljd. Skillnaderna är fortfarande statistiskt signifikanta när vi kontrollerar för alla bakgrundsfaktorer. Det kan fortfarande finnas aspekter som skiljer grupperna åt som vi inte kan ta hänsyn till. Men resultaten tyder på att en SiS-placering inte är en effektiv åtgärd för att förhindra att barnen återfaller i brott, och att en påföljd i vissa fall kan vara avskräckande.[71]
Figur 4 Flödet genom systemet för barn 15–17 år
Källa: Riksrevisionens statistiska undersökning.
Förklaring till förkortningarna: AÖ – allmänfarlig ödeläggelse, Mord/f. – mord eller försök till mord med skjutvapen, Övr. Å-ledd – övriga brottsmisstankar där åklagare lett utredningen, Övr. P-ledd övriga brottsmisstankar där polis lett utredningen.
En majoritet av barnen i vår aktgranskning var kända av polisen innan de begick brottet som de dömdes till sluten ungdomsvård för. De har både tidigare misstankar riktade mot sig och förekommer i polisens underrättelser.[72] Vår aktgranskning tyder på att det är mer sannolikt att sociala insatser vidtas om barnet är känt hos polisen. Samtliga barn som hade fått sociala insatser förekom antingen i polisens underrättelser eller hade flera brottsmisstankar mot sig. 83 procent av barnen som var kända av polisen sedan tidigare hade fått någon social insats. Samma andel för de som inte var kända av polisen var 40 procent.
En social insats inleds i majoriteten av de fall där polis gör en orosanmälan. Polisen har en skyldighet att lämna en orosanmälan om de får kännedom om eller misstänker att ett barn riskerar att fara illa.[73] Rimligen borde därför polisen som huvudregel göra en orosanmälan för barn som misstänks för brott. I vår aktgranskning hade polisen lämnat minst en orosanmälan till socialtjänsten i 88 procent av fallen. För barnen i den statistiska undersökningen var siffran lägre, 68 procent. Vi har inte kunnat se någon tydlig förklaring till varför en orosanmälan inte görs för alla barn som polisen uppmärksammar. Exempelvis finns det barn som har misstänkts flera gånger, men som inte har orosanmälts. Det verkar alltså inte vara för att barnen är mindre kriminellt belastade. Det går heller inte att se en tydlig koppling till barnets ålder eller till vilken typ av brott barnet misstänks för; polisen lämnar en orosanmälan i samma omfattning oavsett om det är ett äldre eller yngre barn och oavsett vilket det misstänkta brottet är.[74] Även våra intervjuer har visat på att orosanmälningar inte alltid görs, se avsnitt 4.1. Polismyndigheten menar att en förklaring kan vara att polisen har lämnat en underrättelse till socialtjänsten om att barnet är misstänkt, och då inte också gör en separat orosanmälan.[75]
Samtidigt konstaterar vi att en orosanmälan från polisen inte heller nödvändigtvis leder till en insats från socialtjänsten. 17 procent av barnen för vilka polisen lämnade en orosanmälan fick inte en social insats. För två av barnen har respektive socialtjänst erbjudit frivilliga insatser som barnet eller familjen har tackat nej till. I övrigt har vi inte kunnat se några tydliga förklaringar till att sociala insatser inte har vidtagits. Barnen kan också uppmärksammas av socialtjänst utan orosanmälan från polis. Två tredjedelar av barnen som polisen inte har lämnat en orosanmälan för har ändå uppmärksammats av socialtjänsten och fått sociala insatser. [76]
Diagrammet nedan visar stegen som har beskrivits hittills, från hur stor andel av barnen som har uppmärksammats av polisen innan brottet som ledde till sluten ungdomsvård, till hur stor andel av dem som efter en orosanmälan fick en social insats och sedan återkom som misstänkta innan brottet som ledde till sluten ungdomsvård. Man kan se att några barn ”faller undan” i varje steg, men också att de sociala insatserna tycks ha liten effekt på om barnen återkommer som misstänkta.
Diagram 1 Andelar i procent av barnen som har uppmärksammats och återkommit som misstänkta
Källa: Sammanställning av Riksrevisionens aktgranskning.
Anm.: Varje rad visar andelen av raden ovanför för vilka något har inträffat, d.v.s. polisen lämnade en orosanmälan för 88 procent av de barn som myndigheten uppmärksammade.
Insatserna som barnen i vår aktgranskning har fått har varit både på frivillig basis och med tvång. De har inkluderat samtalsstöd, familjebehandling, missbruksbehandling, placeringar utanför föräldrahemmet, sociala insatsgrupper och avhopparverksamhet. Majoriteten, 81 procent, hade fått sociala insatser innan de begick brottet som ledde till sluten ungdomsvård. Av de som hade fått sociala insatser är det endast ett barn som inte har återkommit som misstänkt för brott. För 57 procent av barnen pågick sociala insatser vid tiden för brottet. [77] Varken tidigare eller pågående insatser har alltså hindrat barnen från att begå brott.
Vi kunde i aktgranskningen inte se om barnen hade fullföljt insatserna och därmed inte heller om det påverkar barnens brottsliga beteende. Socialstyrelsen har dock i en studie visat att för barn som dömts till vård efter ett narkotikabrott minskar återfallsfrekvensen något för dem som fullföljer vården i ungdomskontraktet eller vårdplanen, jämfört med för dem som inte fullföljer vården. I gruppen som inte återföll hade 95 procent fullföljt vården. Motsvarande andel för dem som återföll var 74 procent. Totalt sett återföll dock en majoritet, 70 procent, av de dömda 15–17-åringarna i studien.[78] Även om något färre av dem som fullföljde vården återföll är återfallsfrekvensen alltså fortfarande hög trots vårdinsats.
Socialstyrelsen har också följt upp insatsen sociala insatsgrupper, SIG.[79] Uppföljningen visade att de som fick insatser genom SIG fick insatser under längre tid än barn som inte inkluderades i SIG. Det kan bero på att de som inkluderats i SIG har större behov än andra. Effekterna för barnen var likartade oberoende av om sociala insatser genomfördes inom SIG eller inte. Både för gruppen som inkluderats i SIG och för kontrollgruppen som inte hade inkluderats i SIG återföll cirka 50 procent i ny misstänkt brottlighet inom 6 månader.[80] Även här är resultaten alltså svaga.
3.2 Barnen klarar inte skolan
Vår statistiska undersökning visar att få av barnen i populationen klarar av skolan. Detta kan indikera att insatserna inte i tillräcklig omfattning bidrar till att barnen klarar av skolan. För att barnen ska klara skolan kan dock ytterligare insatser behövas än de vi har granskat, exempelvis extra stöd från skolan. Vi har följt upp om barnen tre år efter misstanken, som är grunden för vårt urval, hade avslutat skolan. Vi har i uppföljningen tagit hänsyn till barnens ålder och för varje årskurs bara räknat med dem som borde ha avslutat den årskursen sett till deras ålder. Vi har också exkluderat de barn som har avlidit eller utvandrat.[81] En majoritet, 93 procent, har avslutat årskurs sex. De flesta hade gjort det innan brottsmisstanken. Något färre har avslutat årskurs nio, även om en majoritet fortfarande har gjort det, 89 procent. Däremot saknade 57 procent av dem som avslutat årskurs nio gymnasiebehörighet. En knapp tredjedel av dem som sett till ålder skulle ha kunnat avsluta gymnasiet hade gjort det inom vår uppföljningsperiod. 29 procent av dem som avslutat gymnasieskola hade grundläggande behörighet till högskola eller universitet. Det motsvarar 9 procent av de barn som sett till ålder skulle ha kunnat avsluta gymnasiet.[82]
Tabell 1 Andel i procent med avslutad årskurs respektive behörighet för vidare studier
| Årskurs 6 | Årskurs 9 | Gymnasium |
|---|---|---|---|
Avslutat årskurs | 93 | 89 | 31 |
Behörig för vidare studier av dem som avslutat årskursen |
| 43 | 29 |
Behörig för vidare studier av totalen av dem som skulle kunna vara det |
| 40 | 9 |
Källa: Riksrevisionens statistiska undersökning
Detta kan jämföras med samtliga barn i befolkningen. Läsåren 2018/2019 – 2022/2023 avslutade 80–86 procent av barnen årskurs nio med behörighet för vidare studier. 72–73 procent av dem som avslutade gymnasieskola hade behörighet för vidare studier.[83] Det kan också jämföras med andra barn som placeras på SiS eller annat HVB enlig LVU. Av barn som har varit placerade på SiS eller annat HVB enligt LVU, och som har betyg från årskurs nio, hade exempelvis 37 procent behörighet till yrkesprogram på gymnasiet vid 19 års ålder.[84] Det går alltså sämre i skolan för barnen i våra populationer än för barn i hela befolkningen, men resultaten är mer jämförbara med andra barn som placeras på HVB eller SiS enligt LVU.
De sämre skolresultaten kan möjligen delvis förklaras av att barnen i våra populationer har olika diagnoser som kan påverka skolresultat. Exempelvis har ungefär en tredjedel av barnen i vår statistiska undersökning ADHD, 10 procent led av ångest och 6 procent hade en autismdiagnos. Samtidigt ser vi att andra barn som placerats på SiS eller annat HVB enligt LVU i större utsträckning än barnen i vår population hade denna typ av diagnoser utan att prestera avsevärt sämre.[85]
Vi ser också i vår statistiska undersökning ett samband där de barn som inte har behörighet till vidare studier efter gymnasiet i högre utsträckning återkommer som misstänkta för brott. Sambandet var inte lika tydligt vad gäller att klara av årkurs nio.
Diagram 2 Relation mellan återfall i våra utvalda brott och avklarad gymnasieskola
Källa: Riksrevisionens statistiska undersökning
Anm.: Varje prick är en kommun. Diagrammet anger andelen barn per kommun med behörighet för vidare studier i relation till andelen av barnen i respektive kommun som återkommer som misstänkta för brott. Resultaten avser barnen i vår population.
De som går i skola under sin tid på SiS gör det i begränsad omfattning. Majoriteten av barnen i vår aktgranskning gick i skola under sin tid på SiS. Åtta av dem tackade nej till skola och fyra gick inte i skola av okänd anledning. De som gick i skola gick i gymnasieskola.[86] Vi har inte siffror för de aktuella individernas närvaro i skolan eller antal planerade undervisningstimmar. Aggregerade data för läsåren 2018/2019 – 2022/2023 visar att den ogiltiga frånvaron för barn som avtjänar sluten ungdomsvård som gick i gymnasieskola låg på 8–14 procent och att de i snitt hade 12–14 planerade undervisningstimmar per vecka. För barn placerade på SiS enligt LVU eller SoL var motsvarande siffror 14–17 procent respektive 11–13 timmar per vecka. På totalen låg den ogiltiga frånvaron på 13–15 procent och den planerade undervisningstiden för gymnasieskolan på 11–13 timmar per vecka. Det är generellt något fler planerade undervisningstimmar för grundskolan, men liknande ogiltig frånvaro som för gymnasieskolan.[87] Målet är att barnen på SiS ska ha 23 skoltimmar per vecka. Inte ens den planerade tiden, oaktat ogiltig frånvaro, når alltså upp till det satta målet. Det riskerar att leda till att de placerade barnen får sämre möjligheter att tillgodogöra sig utbildning, integreras i samhället och på sikt försörja sig i ett yrke efter sin tid på SiS. Även Skolinspektionen har påtalat den här risken i förhållande till den begränsade undervisningstiden på SiS.[88]
3.3 Insatserna varierar över landet
Barnen ska få likvärdig behandling över landet. Vi noterar dock vissa regionala variationer i både de sociala och de rättsvårdande insatserna.
Som nämnts ovan är det få av barnen som efter avlutad grund- eller gymnasieskola har behörighet till fortsatta studier. Andelen som har behörighet för fortsatta studier efter årskurs nio varierar mellan 11 och 80 procent mellan olika län. För de som har behörighet till fortsatta studier efter gymnasiet varierar den siffran mellan 0 och 13 procent. I den offentliga statistiken finns inte uppgifter om regionala skillnader uppdelat på län. I stället har kommunerna grupperats ihop efter om de är en storstad, större stad, pendlingskommun, landsbygdskommun etc. För dessa kommungrupper varierar siffran över andelen som avslutar årkurs nio med behörighet för vidare studier mellan 80 och 87 procent.[89] Variation för barn generellt är alltså mindre än för barnen i vår statistiska undersökning.
Flera av de vi har intervjuat upplever att respektive kommuns kapacitet att genomföra insatser och tillgången till olika insatser i den geografiska närheten leder till olikheter över landet.[90] Alla behandlingar är heller inte spridda över hela landet. Det kan vara svårt för enskilda socialtjänster att erbjuda de licensierade program som rekommenderas, inte minst på grund av begränsade resurser.[91] Socialstyrelsens statistik över socialtjänsternas insatser till barn och unga visar på regionala variationer i vilken typ av insats som vidtas. Statistiken är uppdelad på län, kommun, typ av insats och åldersgrupp som får insatsen. Det är framför allt på länsnivå som det syns skillnader där socialtjänsterna i vissa län i större utsträckning använder en viss typ av insats jämfört med snittet, och jämfört med andra län. Men i gengäld använder de inte vissa andra insatser.[92] Det kan indikera att det inte bara är kommunens interna kapacitet som påverkar insatserna utan i större utsträckning vad som finns att tillgå i länet och hur närliggande kommuner jobbar. En förklaring till de länsvisa skillnaderna kan också vara de regionala samverkans- och stödstrukturerna, RSS. Dessa ska på länsnivå bidra till bland annat evidensbaserad praktik.[93] Vi har i vår statistiska undersökning kunnat se vissa regionala skillnader i huruvida barnen får tvångsvård enligt LVU. De regionala skillnaderna är större för barnen under 15 år än för dem över 15 år, se kartorna nedan.
Figur 5 Andelen barn i populationen per län som fått tvångsvård enligt LVU, under 15 år
0-0,067
0,067-0,133
0,133-0,200
0,200-0,267
0,267-0,333
0,333-0,400
Antal barn för få
Källa: Riksrevisionens statistiska undersökning.
Anm.: I Jämtlands län och Gotlands län var antalet barn var för få för att dra några slutsatser.
Figur 6 Andelen barn i populationen per län som fått tvångsvård enligt LVU, över 15 år
0-0,067
0,067-0,133
0,133-0,200
0,200-0,267
Källa: Riksrevisionens statistiska undersökning.
Insatserna uppfattas som dyra och riskerar därför att anpassas efter lokala möjligheter, som tillgång till psykologer och utförare som förmedlar vård enligt specifika metoder. Konsekvensen av detta sägs ha blivit att insatser som benämns på samma sätt, exempelvis samtalsstöd, kan ha olika innehåll i olika kommuner. En annan skillnad mellan kommuner är att vissa har större möjligheter än andra att placera barn utanför det egna hemmet eller vidta mer ingående insatser. Att samma typ av insats kan få olika innehåll kan också leda till att barn som döms för brott i praktiken får olika påföljder beroende på var de bor.[94] Vi har i aktgranskningen bara kunnat se typen av insats men inte innehållet i den. Vi kan därför inte närmare bedöma om genomförandet av insatserna varierar över landet. I vår statistiska undersökning kan vi däremot se att det varierar något mellan länen om barnen döms till böter eller till någon av de särskilda ungdomspåföljderna. Den geografiska variationen i utdömda påföljder följer inte en geografisk variation i vilka brott barnen har begått. Skillnaderna mellan länen kan alltså inte förklaras av att barn i olika län begår olika typer av brott. I diagrammet nedan visas de tio län med flest antal utdömda påföljder.
Diagram 3 Fördelningen mellan olika påföljder och åtalsunderlåtelse i de tio länen med flest antal utdömda påföljder
Källa: Riksrevisionens statistiska undersökning.
För indikatorn om barnen återkommer som misstänkta för brott syns inte några tydliga regionala skillnader. Vad gäller hur brottsutredningarna bedrivs och deras kvalitet kan man i den officiella kriminalstatistiken se att det finns vissa regionala skillnader avseende uppklaring av brott generellt. Andelen brottsutredningar som avslutas med ett lagföringsbeslut varierade 2022 mellan 32 och 40 procent mellan polisregionerna.[95] Polisregionernas olika förmåga att utreda brott kan leda till att barnen får olika reaktioner från rättsväsendet beroende på var de bor. Vi har i vår statistiska undersökning sett vissa regionala skillnader vad gäller om barnen över 15 år döms till en påföljd eller inte. För att de ska kunna dömas behöver en brottsutredning ha genomförts och hålla tillräcklig kvalitet för att ligga till grund för åtal och sedan dom.
Figur 7 Andel barn över 15 år som blivit dömda till en påföljd eller åtalsunderlåtelse, per län
0-482
0,482-0,554
0,554-0,626
0,626-0,698
0,698-0,770
0,770-0,842
Källa: Riksrevisionens statistiska undersökning.
Andelen brottsutredningar som behöver kompletteras kan vara en indikator på kvaliteten i utredningarna. Vi kan i vår statistiska undersökning inte se någon större variation mellan polisregionerna avseende i hur stor andel av ärendena åklagare begär en komplettering.[96] Däremot ser vi en större variation mellan olika polisområden. På polisområdesnivå varierar andelen ärenden där åklagare begär komplettering mellan 2 och 19 procent. Det kan indikera att kvaliteten i polisens utredningsarbete varierar över landet. Men det kan också indikera att vissa åklagare är mer benägna att begära kompletteringar.