5. Systemet för barn 15–17 år i praktiken

Avsnitt

5.1 Aktörerna utbyter information med varandra, men strukturerna är sårbara

Granskningen visar att aktörerna i systemet generellt utbyter information med varandra i det dagliga arbetet, men att det finns brister i informationen som delas. Framför allt kan socialnämndernas yttranden till rättsväsendet förbättras. De kan brista i att vårdbehovet inte är tillräckligt tydligt, samt i att vårdplan eller vårdkontrakt kan saknas. Detta skapar ineffektivitet genom att åklagare och tingsrätter behöver lägga tid på att begära kompletteringar och återkommande utbilda socialsekreterare i vad som behöver finnas med i yttrandena. Det finns också en risk att ofullständiga yttranden kan leda till att barnen inte döms till vård även om de behöver vård och stöd, utan i stället döms till en vuxenpåföljd utan vårdinslag.

Hur informationsutbytet sker, och i vilken omfattning, varierar över landet eftersom formerna för det har byggts upp underifrån på lokal nivå och inte utifrån styrning uppifrån. Detta gör att det i vissa kommuner finns väl etablerade kontaktvägar, medan det saknas i andra. Där det finns ett formaliserat gemensamt arbete upplever aktörerna att det har positiv effekt.

De etablerade samverkansfora som finns över hela landet behandlar i stor utsträckning återkommande samma frågor. De bidrar därmed till att upprätthålla kunskapsläget, och att påminna aktörerna om vilken information som behöver delas, snarare än till utveckling och effektivisering av det gemensamma arbetet. Personalomsättning, resursbrist och bristande förståelse för varandra leder till utmaningar i arbetet. Även bristen på gemensamma lägesbilder försvårar det gemensamma arbetet. Det blir till exempel svårare att säkerställa att man har en gemensam bild av vilka åtgärder som behövs från respektive aktör, och att säkerställa att man har alla pusselbitar för att kunna agera i tid.

5.1.1 Orosanmälningarna är viktiga för informationsutbytet mellan polis och socialtjänst

Orosanmälningar från polisen till socialtjänsten hanteras på samma sätt som för barn som är under 15 år. Däremot har de som är över 15 år oftare fler brott bakom sig och kanske kopplingar till gäng, vilket gör att det kan vara lättare att i orosanmälan markera allvarlighetsgraden i händelsen. Som exempel har man i Malmö utvecklat arbetssätt som innebär att polisen i orosanmälningarna använder vissa ord och skrivningar som gör att socialsekreteraren får en signal om sammanhangen och grupperingarna som individen förekommer i. Det kan ske i form av att polisen flaggar upp om individen är kartlagd i ”Sluta skjut”.[187] Flera inom polis och socialtjänst menar att orosanmälan är det verktyg som öppnar upp för dialog mellan polis och socialtjänst.[188] Orosanmälningar får därmed en nyckelfunktion. Precis som för dem under 15 år tenderar polisen emellertid att göra färre orosanmälningar för barn hemmahörande i andra kommuner, vilket skapar sämre förutsättningar att utbyta information med varandra i dessa fall.[189]

För dem över 15 år utreder rättsväsendet i större utsträckning det misstänkta brottet. Socialtjänst ska då också som huvudregel delta vid förhör med den misstänkte. Vår aktgranskning visar att socialtjänsten deltog vid förhör i två tredjedelar av fallen, och då oftast vid flera förhör. I knappt en fjärdedel (24 procent) av fallen deltog socialtjänsten inte vid några förhör. I resterande fall saknas information.[190] Merparten av de socialtjänster vi har intervjuat menar att man alltid försöker närvara vid förhör.[191] Att handläggare från socialtjänsten ändå inte närvarar hänger samman med kort framförhållning och att man vill skicka den ansvarige handläggaren, som kan vara upptagen. En socialtjänst påtalar att förhören blivit mer innehållsfattiga; barnen svarar ofta bara ”ingen kommentar”. Förhören tillför därför allt mindre i arbetet, vilket kan påverka socialtjänstens vilja att delta.[192]

5.1.2 Kontakterna med SiS fungerar över lag men kan utvecklas avseende utslussning

Majoriteten av de socialtjänster vi har pratat med upplever att informationsutbytet mellan socialtjänst och SiS fungerar väl. Däremot kan utbytet förbättras vid utskrivning från sluten ungdomsvård så att socialtjänsten har större möjligheter att fånga upp barnet. Att sluten ungdomsvård utgår från det begångna brottet och inte barnets vårdbehov innebär enligt flera respondenter att socialtjänsten tar ett steg tillbaka. Utbytet vid sluten ungdomsvård blir därmed mer begränsat än vid insatser enligt LVU eller SoL.[193]

Vår aktgranskning visar också att kontakterna mellan SiS och socialtjänst inte är särskilt frekventa eller djuplodande vid sluten ungdomsvård. Kontakterna handlar i huvudsak om avstämning kring vistelse i öppnare former eller utanför hemmet, enklare information om behandling under placeringen och i några fall noteras enbart att försök till kontakt har gjorts men att handläggaren på socialtjänsten inte har gått att nå.[194] Noteringarna i akterna fokuserar huvudsakligen på den vardagliga rytmen, såsom när eller om barnet gick upp på morgonen, om det ätit och druckit, eller om det valt att närvara vid undervisning. Riksrevisionen har också konstaterat i en annan granskning att noteringarna kan vara missvisande. Exempelvis kan det se ut som att samtal har genomförts, medan samtalet de facto uteblev.[195]

Kontakterna vid placering på SiS för dem över 15 år fungerar på samma sätt som för de yngre. Även här kan det vara svårt att säkerställa en lämplig placering sett till exempelvis gängkopplingar. Och även här råder platsbrist på SiS.[196] SiS uppger att de prioriterar placering av barn som släpps från häkte. I övrigt är barnets situation, exempelvis om det finns risk för självmord, samt kötid vägledande för när en placering erbjuds vid LVU.[197]

Om barnet har ett fortsatt vårdbehov efter verkställigheten har socialtjänsten ett ansvar att tillgodose behovet.[198] Aktgranskningen visar dock att SiS i de flesta fall inte meddelar socialtjänsten om kvarstående vårdbehov vid utskrivningen. Det kan förklaras av att det inte är aktuellt eller att det är gjort men inte noterat, trots att det finns en sådan rubrik i dokumentationen som används. SiS ställer också enligt dokumentationen frågan om de som avslutar sluten ungdomsvård vill ha kontakt med socialtjänsten, vilket många tackar nej till. De socialtjänster vi har pratat med förstår inte avsikten med ja/nej-frågan. Den kan tolkas som en fråga om samtycke till frivilliga insatser. Socialtjänsten menar att frågan bör ställas så att det framgår vilken typ av hjälp och stöd barnet kan få och vad det tackar ja eller nej till.[199] SiS framför att de jobbar aktivt för att etablera en kontakt mellan barnet och socialtjänsten.[200]

Det pågår ett samarbete mellan kommunerna och SiS för att förbättra både in- och utslussning från SiS så att det inte ska bli glapp där barnen återfaller i kriminellt beteende.[201] Av de 121 individerna i aktgranskningen övergick 19 till någon form av öppenvård efter tiden på SiS. Ytterligare 5 övergick till ett stödboende, HVB/familjehem eller vård/behandlingshem utan annan noterad vårdinsats. För 8 individer saknas information om vad de skrivits ut till och 42 individer hade ännu inte skrivits ut. Av de som skrivits ut fick alltså en minoritet, cirka 30 procent, någon form av socialt stöd. Övriga övergick i huvudsak till föräldrahemmet.[202]

Kriminalvården har en mindre roll avseende minderåriga och kontakterna mellan Kriminalvården och övriga aktörer är därför begränsade. De vi har intervjuat uttrycker att när man har kontakter med Kriminalvården fungerar det väl. Det kan handla om information i samband med frigivning efter en påföljd, personutredningar med mera. Kriminalvården har i vissa fall bjudits in till samverkansfora enligt 39 § LUL för att diskutera exempelvis ungdomsövervakning. Kriminalvården är också en part i vissa andra samverkansformer som Trefas som finns i Järva[203] och Bob-råden.[204]

5.1.3 Åklagare och tingsrätter får inte tillräcklig information från socialnämndernas yttranden

Som nämnts i kapitel 2 ska socialnämnden inför beslut i åtalsfrågan och bestämmande av påföljd lämna ett yttrande till rättsväsendet. I sina yttranden beskriver socialtjänsterna dels barnets vårdbehov, dels om ungdomstjänst är en lämplig påföljd utifrån de individuella förutsättningarna. För att domstolen ska kunna döma till ungdomsvård behöver vårdbehovet tydligt framgå av yttrandet. Dessutom behöver ett ungdomskontrakt mellan barnet och socialtjänsten angående vården finnas bifogat om det är vård på frivillig basis, eller en vårdplan om det är vård enligt LVU.[205] Finns uppgifterna inte med, eller inhämtas genom begäran om komplettering, kan tingsrätten inte döma till vård och påföljden kan då bli en vuxenpåföljd i stället, till exempel skyddstillsyn förenat med böter.

Vissa åklagare och domare som vi har intervjuat menar att kvaliteten på yttrandena från socialnämnderna under senare år har förbättrats. På sina håll har åklagarkammare i samverkan med tingsrätter gjort utbildningsinsatser för att öka kvaliteten och minska risken för ofullständiga yttranden.[206] Åklagarmyndigheten har också, i samråd med Socialstyrelsen, tagit fram en mall för yttranden.[207] Frågor kopplade till yttranden diskuteras därtill på alla samverkansmöten som hålls enligt 39 § LUL, eftersom deltagarna uttrycker behov av det.[208]

Utmaningarna kopplade till yttrandena är oftast desamma överallt och till sin karaktär i stort oförändrade över tid. De handlar om att det saknas information om huruvida barnet har ett vårdbehov och om att socialnämnden inte har bifogat en vårdplan eller ett ungdomskontrakt.[209] En annan vanlig anledning till att begära komplettering är att informationen i yttrandet blivit inaktuell. Den situationen kan till exempel uppstå när det har gått lång tid från att yttrandet skrevs till att åtal väcks.[210] Vi konstaterar att det är ineffektivt att åklagare och tingsrätter gång på gång begär in samma typ av kompletteringar och återkommande utbildar socialsekreterare i vad som ska finnas med i yttrandena.[211] Problemen är inte heller nya. Brå konstaterade exempelvis 2001 att en majoritet av socialnämndernas yttranden brast i beskrivningen av den planerade vården.[212]

Risken finns att åklagare eller domare inte tydligt uppfattar att det saknas information om vårdbehov och därför inte begär en komplettering. Har socialnämnden inte angivit att vårdbehov föreligger kan det vara rimligt att anta att det inte heller gör det. Vid hög arbetsbelastning och resursbrist kanske man också prioriterar ned att dubbelkolla om det är korrekt uppfattat.[213] Åklagare och domare upplever att det framför allt är den stora personalomsättningen inom socialtjänsterna som ständigt aktualiserar behovet av komplettering.[214] Några lyfter också att kommuner med mindre resurser har svårare att skriva bra yttranden.[215] Vi konstaterar att skillnaderna i yttrandenas innehåll, och i vilken utsträckning yttranden kompletteras, riskerar att leda till att barnen får olika påföljder för likartade brott.

Samtidigt upplever tingsrätterna och åklagarna över lag yttrandena som användbara och socialtjänsterna att de blir lyssnade på.[216] I vår aktgranskning såg vi att påföljden låg i linje med socialnämndens yttrande i ca 46 procent av fallen. I 33 procent gjorde den det inte och i resterande fall gick det inte att bedöma. När tingsrätten går på en annan linje än socialnämnden är den vanligaste motiveringen att de föreslagna insatserna inte är tillräckligt ingripande i förhållande till allvarlighetsgraden i det begångna brottet.[217] Det kan hänga ihop dels med straffskärpningarna som har införts på senare år, dels med att socialnämnderna uteslutande ska bedöma vårdbehov och lämplighet för ungdomstjänst men inte hur ingripande påföljden bör vara. Tingsrätten ska alltid göra denna prövning vid val av påföljd. Det innebär att den beslutade påföljden inte alltid är densamma som den vård som socialtjänsten bedömer vara lämpligast.

Från socialtjänstens sida varierar bilden av informationsutbytet med åklagarna. På sina håll fungerar utbytet bra och på andra håll tycker man att det är för begränsat.[218] En socialtjänst lyfter som exempel att man ofta inte får information om att någon släpps från häkte från vare sig åklagare eller polis, och då kan socialtjänsten inte fånga upp barnen när de släpps. Det lyfts också att ett utökat informationsutbyte med åklagare skulle bidra till större klarhet i frågor kring till exempel straffvarning, yttranden, innehåll i ungdomsvård och när ungdomsövervakning kan vara aktuellt.[219]

5.1.4 Informationsutbytet har utvecklats, men är sårbart

Aktörerna utbyter information avseende dem över 15 år via samma kanaler och med hjälp av samma verktyg som de som används avseende barn under 15 år, se kapitel 4.

De vi har intervjuat upplever att informationsutbytet mellan socialtjänst och polis har utvecklats under senare år.[220] Flera polisanställda uttrycker emellertid att samverkan och dialog med socialtjänsten är reaktiv såtillvida att den stärks först då en kommun har problem med barn med brottsligt beteende och socialtjänsten förstår vikten av att de och polisen arbetar närmre varandra.[221]

Flera inom socialtjänster och vid åklagarkammare ser polisens ungdomsgrupper som en nyckelfaktor för bra och effektivt informationsutbyte. De menar också att informationsutbytet försämrades i samband med polisens omorganisation när ungdomsgrupperna inom polisen i stor utsträckning försvann. Numera har de återuppstått på flera håll, se även avsnitt 5.3.3. Där ungdomsgrupper inte finns upplever man att det saknas tydliga kontaktvägar.[222] På samma sätt lyfter poliser att ungdomsteam inom åklagarkamrarna är en framgångsfaktor.[223]

Ett fåtal socialtjänster lyfter lägesbildsarbete inom ramen för informationsutbyte med andra aktörer.[224] Det är något vanligare i avhopparverksamheten.[225] Arbetet med lägesbilder kan komma att utvecklas mer framöver då kommunerna sedan 2023 ska kartlägga brottsligheten inom sitt geografiska område och ta fram en lägesbild.[226] Riksrevisionens menar att ett utvecklat lägesbildsarbete kan bidra till gemensamma utgångspunkter och möjligheter till proaktivitet, till exempel vid gängkriminalitet där olika händelser kan skapa kedjereaktioner Riksrevisionen har också tidigare konstaterat att arbetet med gemensamma lägesbilder mellan kommuner och polisen kan utökas.[227] Därtill har Brå konstaterat att proaktivitet och ett aktivt uppsökandearbete är viktigt för att minska rekryteringen av barn till kriminella nätverk och för att få dem att hoppa av.[228]

5.2 Aktörerna saknar delvis förståelse för varandras roller och arbetssätt

För att samverkan ska vara effektiv behöver aktörerna förstå varandra. Vi konstaterar dock att förståelsen delvis brister. Oförståelsen kretsar delvis kring samma frågor som för barn under 15 år. Det kan handla om att man inte förstår varför en annan aktör agerar på ett visst sätt, eller vilken information andra aktörer behöver. Vi menar att oförståelsen, liksom i frågor som rör barn under 15 år, i stor utsträckning beror på okunskap om varandra, avsaknad av en enhetlig användning av olika begrepp, och bristande förståelse för den egna rollen. Oförståelsen riskerar att leda till ett mindre effektivt arbete, att barn inte fångas upp av aktörerna, samt till att barn inte får den mest lämpliga påföljden sett till deras behov. Även om fler aktörer, såsom åklagare, tingsrätter, SiS och Kriminalvården, är involverade än i arbetet med barn under 15 år, är det fortfarande mellan rättsväsendet och sociala myndigheter som förståelsen för varandras ansvar, roller och behov brister. Liksom i frågor som rör dem under 15 år varierar det över landet hur tydlig skiljelinjen är. Generellt har myndigheterna en bättre förståelse för varandra i kommuner där man har ett mer utvecklat gemensamt arbete.

Även i frågor som rör barn över 15 år finns hos polisen en oförståelse för socialtjänsternas insatser, som kan upplevas som otillräckliga, och hos socialtjänsterna finns en bristande förståelse för de begrepp som poliser använder i orosanmälningar till socialtjänsterna. Utöver detta finns en viss oförståelse som relaterar till de yttranden socialnämnderna lämnar till rättsväsendet inför beslut i åtalsfrågan och utdömande av påföljder. Domare och åklagare kopplar avsaknaden av ett uttryckt vårdbehov från socialnämndernas sida (se även avsnitt 5.1.3 ovan) till en oförståelse för hur påföljdssystemet ser ut och för vad som krävs för att vård ska kunna dömas ut.[229]

I förhållande till brottsutredningarna upplever poliser att socialtjänsten inte alltid förstår vikten av att delta vid förhör under brottsutredningen. Poliserna menar att barnen kan bete sig olika beroende på vilken myndighet de möter och att socialtjänsten får en tydligare bild av barnet och dess behov av att delta vid förhör.[230] Att socialtjänstens intresse för förhör inte alltid är så stort kan hänga samman med att de själva redan har agerat då dessa aktualiseras. Det kan också finnas en bristande förståelse inom polisen för att socialtjänsten behöver agera inom en viss tid när en orosanmälan kommer in. Det kan till exempel handla om att polisen har en pågående spaningsinsats och att socialtjänstens agerande då kan störa brottsutredningen.[231]

Bristen på information från SiS till socialtjänsten och från SiS och socialtjänsten till barnet om socialtjänstens stöd vid utskrivning från sluten ungdomsvård (se avsnitt 5.1.2 ovan) kopplas till oförståelse för varandras arbete. I den övergången är det viktigt att SiS har en förståelse för vad socialtjänsten kan erbjuda och att socialtjänsten kan förmedla det till barnet direkt eller via medarbetare på SiS.[232]

5.3 Det nationella stödet kan utvecklas

Granskningen visar att det finns fler nationella riktlinjer, råd och handböcker avseende barn över 15 år, än avseende barn under 15 år. Framför allt socialtjänst och polis efterfrågar mer nationell samordning, främst avseende placeringar av barn utanför deras hemkommun eller på institutioner för att säkerställa att barnets behov möts. Ifråga om utmaningar relaterade till regelverket upplever aktörerna att innehållet i påföljden ungdomsvård för 15–17-åringar inte är likvärdigt över landet och påverkas av kommunernas resurser, förmåga och tillgång till behandlingar.

5.3.1 Stöd i form av styrning och vägledning varierar mellan myndigheterna

Liksom i frågor som rör barn under 15 år varierar det hur mycket stöd medarbetarna på myndigheterna får från nationell nivå. Medarbetarna efterfrågar samma kompletteringar i stöden som i frågor som rör de under 15 år. Granskningen visar att Polismyndigheten har begränsad styrning och vägledning för arbetet med barn. Åklagarmyndigheten, SiS och Kriminalvården har däremot utvecklat ett ganska omfattande stöd för arbetet.

Den styrning och vägledning från nationell nivå som finns inom polisen gäller förundersökningar generellt. Däremot finns inte specifik vägledning för förundersökningar där barn är misstänkta. De lokalt framtagna rutinerna gäller däremot även för gruppen 15–17 år. Utöver de rutiner som redan nämnts i avsnitt 4.4.1 finns några lokala rutiner som fokuserar på gruppen 15–17 år. De är framtagna tillsammans med Åklagarmyndigheten. De tar upp aspekter som samordning med åklagare under förundersökningen, hur åtgärder under förundersökningen ska loggas, tidsfrister, inhämtande och registrering av yttranden från socialnämnd, medling med mera.[233] Det finns också två beslutsstöd som är framtagna på nationell nivå. De rör prövning av barnets bästa vid tvångsmedel riktade mot barn respektive prövning av barnets bästa vid förhör med misstänkta barn. Beslutsstöden innehåller frågor i punktform att beakta vid dessa åtgärder, som att se till barnets allmäntillstånd och ta paus, samt att skapa en så trygg miljö som möjligt.[234] Polismyndigheten har på nationell nivå nyligen också tagit fram ett stöd för hur man ska förhöra misstänkta barn och ett stöd för hur man kan identifiera skyddsbehov hos barn.[235]

De interna kontaktvägar och fora för erfarenhetsutbyte som finns inom Åklagarmyndigheten för barn under 15 år berör också åldersgruppen 15–17 år. Det finns även en riktlinje som rör arbetet med straffmyndiga barn. Den tar fasta på åtalsprövningen, avvägningar att göra i samband med den och för att landa i en lämplig påföljd.[236] Kopplat till påföljderna finns också en rättslig vägledning om vårdnadshavares skadeståndsskyldighet.[237] För utredningsarbetet finns flera riktlinjer för hur en förundersökning ska bedrivas för olika typer av brott, inklusive brott mot barn.[238] Även för gruppen 15–17 år känner sig åklagarna vi har pratat med nöjda med det stöd de får, även om det av någon upplevs som senfärdigt.[239]

SiS har interna riktlinjer för hur barnen ska placeras, för vilken behandling de bör erbjudas, för kompetenskrav på personalen, för säkerhetsbedömningar, och för utformningen av sluten ungdomsvård. Riktlinjerna redogör både för innehåll i olika behandlingar, vem som kan genomföra dem och ger stöd för hur personalen kan göra olika avvägningar.[240]

Kriminalvården har en uppsättning generella rutiner för sitt arbete och några som specifikt rör minderåriga. De handlar om påföljden ungdomsövervakning, anhållna barn, barn i häkte och transporter av barn. Rutinerna för häktade barn är gemensamma med Polismyndigheten respektive Åklagarmyndigheten. Rutinerna ger vägledning i hur olika bedömningar kopplade till barnets bästa kan göras, när ungdomsövervakning är aktuellt och hur den genomförs, samt speciella aspekter att tänka på i förhållande till barn i häkte och anstalt.[241]

5.3.2 Statens stöd till socialtjänsterna kan utvecklas

Socialstyrelsens kunskapsstöd gäller även för barn över 15 år. Det som nämnts angående kunskapsstödet i avsnitt 4.4.2 gäller alltså även för den här åldersgruppen.

I förhållande till arbetet med dem över 15 år har Socialstyrelsen också tagit fram allmänna råd för handläggning av ärenden som rör unga lagöverträdare. Råden är framför allt ett stöd i att ta fram yttranden. I råden behandlas också socialtjänsternas roll vid påföljder, exempelvis hur de kan genomföras, men också när Åklagarmyndigheten ska underrättas om barnet inte följer påföljden. Råden tar dock också upp hur en begäran om utredning enligt 31§ LUL ska göras.[242]

Ett annat stöd som socialtjänst och polis efterfrågar är någon form av nationell samordning vid placeringar av barn utanför hemkommunen. Detta är inte minst relevant för avhoppare, men också för andra placeringar. Det handlar framför allt om att det finns individer som inte bör placeras nära varandra, men också om att uppmärksamma påverkan på de lokala lägesbilderna och beredskapen. Genom bättre samordning skulle en aktörsgemensam plan för mottagandet kunna tas fram, vilket skulle kunna minska risken för återfall i brott. Samtidigt riskerar ett sådant informationsutbyte att göra det svårare för individen att börja om på nytt. [243]

5.3.3 Det saknas delvis förutsättningar för att vidta insatser

Samma problem med personalomsättning som finns i arbetet med barn under 15 år finns också i arbetet med barn över 15 år. I frågor som rör barn över 15 år upplever många att personalomsättningen leder till brister i socialnämndernas yttranden. I förhållande till möjligheterna att vidta insatser finns samma problem som för barn under 15 år. För de över 15 år lyfts platsbristen på SiS särskilt i förhållande till häktning. I stället för att sitta i häkte kan dessa barn placeras under annan betryggande övervakning. Det är socialtjänsten som ordnar den, men i regel är SiS utförare eftersom SiS har låsta platser och kan använda särskilda befogenheter[244] som inte finns på andra HVB-hem. Socialsekreterarna vi har pratat med menar att platsbristen hos SiS gör att betryggande övervakning inte kan ordnas. De menar också att staten borde ta ett större ansvar för att ordna platser. Om staten är den enda utföraren måste den tillgodose att behoven kan mötas.[245] Att säkerställa att alla som behöver plats bereds en plats var ett av grundsyftena med att skapa SiS.[246] SiS uppger att de prioriterar att placera barn som släpps från häkte.[247]

Det ska vara särskilt utpekade poliser, åklagare och domare som hanterar ärenden där barn misstänks (enligt 2, 32 och 38b §§ LUL). Myndigheterna har inte satt upp några krav för hur dessa personer ska utses. Polismyndigheten inledde enligt uppgift ett arbete med att sätta upp kravprofiler 2015, men det slutfördes inte. Den gängse gången är att en individ uttrycker ett intresse för att arbeta med denna typ av ärenden och då får göra det. I kommunerna i vår intervjustudie är det vanligt med ungdomsgrupper inom både polis och åklagarkammare.[248] Vi har i den statistiska undersökningen däremot inte kunnat se hur pass vanligt det är att ärendena hanteras av ungdomsutredare eftersom uppgifter om det inte finns i polisens statistik.

5.3.4 Lagstiftningen upplevs inte anpassad till att barn begår grova brott och olikheter i tillämpningen leder till varierande utfall

Vi konstaterar att främst domare och åklagare upplever att lagstiftningen i vissa avseenden inte är anpassad för den grova brottsligheten bland barn som vi ser i dag. Samma svårigheter att tillämpa sekretessregler som lyfts för dem under 15 år lyfts också för dem över 15 år.

För barn över 15 år ska både brottsutredningen och domstolsförhandlingen genomföras inom vissa tidsramar. Flera åklagare framhåller att utredningarna av de mer komplicerade grova brotten i många fall tar längre tid än de lagstadgade fristerna, och behöver göra det för att kvaliteten ska kunna upprätthållas. De utredningsåtgärder som behöver vidtas i mer komplicerade ärenden ryms helt enkelt inte inom fristerna, ens om ärendena är prioriterade. Samtidigt får fristerna överskridas om det är nödvändigt utifrån utredningens beskaffenhet eller andra särskilda omständigheter.[249] Några åklagare menar också att fristerna riskerar att leda till att polisen inte sätter upp personer som skäligen misstänkta, trots att de borde vara det, för att de inte har resurser att utreda dem så snabbt.[250]

Vad gäller påföljder menar domare som vi har pratat med att ungdomsövervakningen, som infördes 2021, täppte till ett hål i påföljdssystemet och har lett till att det är mindre vanligt med böter som påföljd. Vissa upplever ändå att det kan vara svårt att välja påföljder för grövre brott som är lämpliga ur ett individualpreventivt perspektiv. Man menar att systemet är riggat för barn som har hamnat på glid, men inte för barn som begår så grova brott som är fallet i dag. Samtidigt lyfter de en oro för att det fokus som finns på gängbrottslighet nu kommer leda till en lagstiftning som är skadlig för barn som inte begår grova brott.[251]

Flera inom polis, socialtjänst, Åklagarmyndigheten och tingsrätterna uttrycker frustration över att påföljderna för barn till stor del verkställs av kommunerna. Som nämnts i kapitel 3 upplever många av de vi har intervjuat att det varierar över landet vilken insats ett barn får och vad insatsen innehåller, och att mycket hänger på respektive kommuns möjligheter och förmåga att genomföra insatser. Detta gäller också när barnet döms till ungdomsvård och riskerar att leda till att barnen inte får en likvärdig behandling. Detta gör enligt de intervjuade att det blir svårt för barnet att förstå varför man får ett visst straff. Det kan bli ännu svårare att förstå när brottsutredningen tar lång tid och sociala insatser sätts in parallellt med utredningen. En del av ungdomskontraktet som barnet döms till kan redan vara genomfört när domen kommer. Även straffreduktionen för minderåriga kan göra det svårt för barnet att förstå varför hen får ett visst straff. Detta eftersom straffet för samma brott vid samma tillfälle skiljer sig åt beroende på om den dömde är precis under eller precis över 18 år.[252] Socialstyrelsen har konstaterat regionala skillnader i påföljderna beroende på vilken vård som är tillgänglig i den geografiska närheten.[253]

En annan lagändring som efterfrågas är tillåtelse att ha ett socialtjänstdataregister med socialtjänsternas öppenvårdsinsatser. Det skulle förbättra uppföljning av verksamheten och stödet som socialtjänsterna kan få från nationell nivå.[254] Även Regeringskansliet har konstaterat att regeringens arbete försvåras av brist på evidens om vad som är effektivt.[255] Regeringen har gett en utredare i uppdrag att föreslå ett samlat regelverk för socialtjänstdataregister och har även gett Socialstyrelsen i uppdrag att analysera kommunernas förutsättningar och behov.[256]