Verktyg för förändring – Kriminalvårdens behandlingsverksamhet (RiR 2024:13)
Bara en mindre andel av alla som avtjänar straff på anstalt eller inom frivården får och fullföljer behandling som ska motverka risken för återfall i brott. Personalbrist och överbelagda fängelser är de främsta anledningarna, visar Riksrevisionens granskning.
Sammanfattning
Brottslighet innebär betydande kostnader för samhället, såväl i ekonomiska termer som i lidande för de brottsutsatta. De statsfinansiella kostnaderna för Kriminalvården är också betydande. År 2023 uppgick Kriminalvårdens anslag till strax över 14 miljarder, vilket är en ökning med 63 procent sedan 2018. Brottsförebyggande rådet uppger att en person som gång på gång hamnar i fängelse uppskattas skapa långsiktiga samhällskostnader på mer än 9 miljoner kronor.
Ett av Kriminalvårdens viktigaste uppdrag är att förebygga att klienterna återfaller i brott. En åtgärd för att minska risken för återfall är att erbjuda behandling till de klienter som bedöms ha behov av det. Men få klienter får ta del av ett behandlingsprogram. Riksrevisionen har därför granskat om Kriminalvården bedriver sin behandlingsverksamhet på ett effektivt sätt.
Granskningens resultat
Riksrevisionens övergripande slutsats är att Kriminalvårdens behandlingsverksamhet inte fullt ut bedrivs på ett effektivt sätt. Den huvudsakliga förklaringen är att verksamheten är underdimensionerad på grund av att det saknas både personal som kan bedriva behandlingsprogram och lokaler att bedriva dem i. Kriminalvårdens ambition är att så många som möjligt av de klienter som bedöms ha medelhög eller hög risk för att återfalla i brott går minst ett behandlingsprogram under sin verkställighet. År 2023 var det dock endast 22 procent av klienterna på anstalt respektive 13 procent av klienterna i frivård med behov av behandling som fullföljde ett behandlingsprogram.
Tillgången på personal och programlokaler sätter taket för hur stor andel av klienterna Kriminalvården kan nå. Kriminalvården styr behandlingsverksamheten från nationell nivå genom tilldelning av öronmärkta medel. Men resurssättningen är inte dimensionerad för att kunna nå alla klienter med behov av behandlingsprogram. Riksrevisionen ser därför att Kriminalvården behöver fortsätta arbetet med att utöka behandlingsverksamheten. Kriminalvården behöver också utöka möjligheterna att delta i program på distans.
Planeringen av klienternas tid inom Kriminalvården bygger på en bedömning av deras risk, behov och mottaglighet och är en förutsättning för att klienterna ska kunna erbjudas lämpliga behandlingsprogram. Granskningen visar att Kriminalvården har en fungerande process för detta, men att arbetet riskerar att prioriteras ned när verksamheten är pressad samtidigt som Kriminalvården inte har möjlighet att följa upp i vilken utsträckning behov möts av adekvata insatser. För klienterna kan konsekvensen bli att verkställighetsplaneringen inte blir klar i tid, vilket i sin tur kan påverka möjligheten att delta i behandlingsprogram.
Kriminalvårdens behandlingsprogram bygger på att det ska finnas en stödjande miljö runt klienten även mellan behandlingssessionerna. En sådan miljö kan påverka klienternas mottaglighet i behandlingsprogrammen. Granskningen visar att i den rådande situationen på anstalt, där allt fler delar på gemensamma utrymmen avsedda för färre och det dessutom råder brist på personal, blir en stödjande miljö allt svårare att upprätthålla.
Riksrevisionen bedömer att Kriminalvården under den granskade perioden har utvecklat behandlingsverksamheten på flera sätt och arbetat aktivt med att identifiera vad som behöver göras för att nå fler klienter med behandlingsprogram. Riksrevisionen konstaterar dock att det finns behov av fortsatt utveckling och anpassningar av programmen. Genom att kartlägga klientpopulationen kan Kriminalvården identifiera behov som kan tillgodoses i behandlingsprogrammen. Men Kriminalvården har inte kunnat göra heltäckande klientkartläggningar under hela den granskade perioden, vilket berott på juridiska hinder att hämta in registerdata. De juridiska hindren har också resulterat i att Kriminalvården inte har kunnat genomföra effektutvärderingar av behandlingsprogrammen. Delvis löstes frågan genom att Kriminalvården fick forskning inskrivet i sin instruktion från 2024, men vissa hinder kvarstår ändå som Kriminalvården skyndsamt bör undanröja.
Rekommendationer
Riksrevisionen lämnar följande rekommendationer till Kriminalvården:
- Prioritera behandlingsverksamheten genom ändamålsenlig resurssättning så att tillräckligt med programledare och programlokaler i förhållande till målsättning kan tillhandahållas.
- Prioritera arbetet med verkställighetsplanering och säkerställ att det finns uppföljning av i vilken utsträckning behov möts av adekvata insatser för att kunna vidareutveckla arbetet med verkställighetsplaneringen.
- Säkerställ att en stödjande miljö och ett kompetent klientnära arbetssätt genomsyrar hela organisationen för att få full effekt av behandlingsprogrammen och det återfallsförebyggande arbetet.
- Utveckla möjligheterna att genomföra program på distans för att undvika avbrott när klienter flyttar och för att göra det möjligt att i högre utsträckning än i dag möta klienters individuella behov.
- Undersök regelbundet klientpopulationens behov och utforma utbudet av behandlingsprogram utifrån vad som då framkommer.
- Genomför effektutvärderingar av behandlingsprogram för att säkerställa att de behandlingsprogram som erbjuds ger effekt.
Dela i sociala medier och via e-post
Kontakta oss
Skicka dina frågor eller synpunkter via formuläret nedan så ser vi till att de når rätt handläggare. Ange gärna om din fråga har att göra med informationen på just den här sidan. Genom att skicka in en fråga till oss medger du behandling av dina personuppgifter i enlighet med EU:s dataskyddsförordning (GDPR).