5. Kriminalvårdens styrning och organisering av behandlingsverksamheten

Avsnitt

5.1 Sammanfattande iakttagelser

Riksrevisionens sammantagna bedömning är att Kriminalvårdens organisering av behandlingsverksamheten till stor del är ändamålsenlig men att resurstilldelningen inte är tillräcklig för att nå alla de klienter som har behov av att gå behandlingsprogram. Kriminalvården ger behandlingsprogram till en låg andel av de klienter som har behov av det. Detta beror delvis på att de öronmärkta medel som Kriminalvården avsätter för programverksamheten inte är tillräckliga för att anställa så många programledare som behövs för att låta alla klienter med behov av behandlingsprogram gå ett sådant. Det råder också brist på lokaler att bedriva behandlingsverksamhet i.

Granskningen visar att hur stor andel klienter som erbjuds behandlingsprogram liksom tillgången på vissa program varierar mellan olika verksamhetsställen. Det är inte alltid möjligt att placera klienter där deras behov av program kan tillgodoses och möjligheten att delta i program på distans kan inte kompensera för detta. Det innebär att klientens placering eller hemkommun påverkar möjligheten att delta i behandling.

Vidare visar granskningen att Kriminalvården arbetar för att öka andelen som deltar i behandling. Utifrån en analys av behov och utvecklingsområden har Kriminalvården tagit fram en myndighetsgemensam strategi för behandlingsverksamheten. Utifrån identifierade behov har Kriminalvården minskat programutbudet för att möjliggöra likvärdig tillgång till behandlingsprogram över hela landet och utvecklat ett kort program som ska kunna nå en stor del av klienterna, även de med kort verkställighet. Dessa ansträngningar har lett till att Kriminalvården totalt sett kunnat bibehålla nivån på andelen fullföljda behandlingsprogram.

Granskningen visar också att Kriminalvården utbildar programledare och anpassar utbildningen efter verksamhetens behov. Däremot finns ett behov av handledning och kompetensutveckling hos programledarna som inte fullt ut tillgodoses.

Vidare visar granskningen att informationsspridningen om behandlingsverksamheten i myndigheten kan förbättras. Riksrevisionen bedömer att informationsspridningen påverkas av vilka kontaktvägar regionala verksamhetsexperter, kriminalvårdschefer, kriminalvårdsinspektörer och programledare har eller hur mycket driv och egen kunskap de besitter. Dessutom kan Riksrevisionen konstatera att kriminalvårdsregionerna hanterar sin del av styrningen av behandlingsverksamheten på olika sätt. Sammantaget riskerar detta att leda till att effektiva arbetsmetoder och organisatoriska lösningar kopplade till behandlingsverksamheten inte identifieras och sprids inom organisationen.

Granskningen visar också att Kriminalvården på grund av lokal- och personalbrist har svårt att upprätthålla den stödjande miljö som behöver finnas runt klienten för att behandlingen ska vara effektiv. De logistiska problem som följer av plats- och personalbristen påverkar även hur stor andel av klienterna som erbjuds behandlingsprogram.

5.2 Majoriteten av klienterna med medelhög och hög risk att återfalla i brott erbjuds inte behandling

Som beskrivits tidigare i rapporten ska så många som möjligt av de klienter som bedöms ha medelhög eller hög risk för att återfalla i brott få ett eller flera behandlingsprogram inplanerade under sin verkställighet.[187] Detta motsvaras av cirka 75 procent av Kriminalvårdens klienter.[188] Sammantaget visar granskningen att många klienter som bedöms ha behov av program inte erbjuds program eller erbjuds program men avbryter det, antingen av anledningar kopplade till klienten, eller för att Kriminalvården inte har möjlighet att exempelvis erbjuda klienten att fortsätta programmet vid flytt. Riksrevisionen kan också konstatera att olika grupper får behandling i olika hög utsträckning.

5.2.1 Fler går behandlingsprogram på anstalt än i frivård – men andelen är lägre än målet

I tabell 1 nedan ser vi att av de klienter som avslutade en anstaltsverkställighet under åren 2018–2023 med medelhög eller hög risk att återfalla i brott har andelen som fullföljt ett behandlingsprogram varierat mellan 19 och 22 procent.

Tabell 1 Andel avslutade fängelseverkställigheter för klienter med medelhög eller hög risk för återfall i brott där klienter påbörjat respektive fullföljt ett behandlingsprogram under verkställighet på anstalt, procent

Källa: Kriminalvården, KOS 2018. Kriminalvård och statistik, 2019; Kriminalvården, KOS 2019. Kriminalvård och statistik, 2020; Kriminalvården, KOS 2022. Kriminalvård och statistik, 2023; Kriminalvården, KOS 2023. Kriminalvård och statistik, 2024; Kriminalvården, Årsredovisning 2018–2023.

Kriminalvården konstaterar i årsredovisningen för 2023 att andelen som fullföljt program är högre jämfört med året innan trots det kraftigt ökade antalet klienter, svårigheterna att rekrytera personal och brist på lokaler samt ökat behov av att skilja på intagna av säkerhetsskäl.[189] Samtidigt är det få klienter som ens erbjuds att gå program i förhållande till hur många som har behov av att gå.

Kriminalvården konstaterar att en större andel medelriskklienter går behandlingsprogram jämfört med högriskklienter trots att högriskklienter är högprioriterade för behandlingsprogram och har mest att vinna på att gå dem. Högriskklienter är samtidigt den grupp som har svårast att fullfölja behandlingsinsatser.[190] Granskningen visar att behandlingsprogrammen till allra största del ges till de klienter som har medelhög eller hög risk för återfall i brott, vilket är i enlighet med Kriminalvårdens prioritering. Av de som bedömts ha låg risk att återfalla i brott var det, enligt Riksrevisionens egna beräkningar, mellan 2,9 och 4,9 procent av klienterna som påbörjat minst ett behandlingsprogram mellan 2018 och 2021. Andelen har minskat över tid.[191]

Klienter kan även genomgå behandlingsprogram inom ramen för frivården, antingen vid villkorlig frigivning efter avslutad anstaltsverkställighet eller inom ramen för en frivårdspåföljd som skyddstillsyn eller intensivövervakning med elektronisk fotboja. Andelen påbörjade och fullföljda behandlingsprogram är lägre i frivård än på anstalt. År 2023 var det 13 procent av klienterna med medelhög eller hög risk för återfall i brott som avslutat en frivårdsverkställighet som fullföljde ett behandlingsprogram.[192] Enligt Kriminalvården är det svårare att få klienterna att fullfölja program i frivård än på anstalt eftersom det i frivården är mycket som påverkar klienten. Många klienter har svårt att passa tider och återfaller inte sällan i missbruk, vilket gör att de ibland uteblir från inbokade möten.[193]

Tabell 2 Andel avslutade verkställigheter för klienter med villkorlig frigivning, skyddstillsyn och IÖV, som påbörjat respektive fullföljt ett behandlingsprogram, procent

Källa: Kriminalvården, KOS 2018, Kriminalvård och statistik, 2019, s. 20; Kriminalvården, KOS 2019, Kriminalvård och statistik, 2020, s. 21; Kriminalvården, KOS 2022, Kriminalvård och statistik, 2023, s. 26.
Anm.: * 2 personer med IÖV fullföljde program 2023.

I tabell 2 ovan ser vi att under perioden 2018 till 2023 ökade andelen påbörjade och fullföljda behandlingsprogram bland villkorligt frigivna från 4 till 10 procent.[194] Under perioden 2018 till 2023 varierade fullföljda behandlingsprogram bland klienter med skyddstillsyn mellan 17 och 21 procent.

Den som är dömd till högst sex månaders fängelse kan avtjäna straffet genom intensivövervakning med elektronisk kontroll.[195] Under perioden 2018 till 2023 var andelen som påbörjade ett behandlingsprogram under en IÖV mellan 4 procent och 8 procent. Andelen som fullföljde ett behandlingsprogram var dock 0 procent (se tabell 2 ovan). Eftersom påföljden är max sex månader vid IÖV och många övervakas betydligt kortare tid än så, kan det vara svårt att hinna gå ett behandlingsprogram inom ramen för verkställigheten, vilket kan vara en förklaring till den låga andelen som påbörjar behandlingsprogram.[196] Ungefär 50 procent av verkställigheterna med IÖV är en månad eller kortare och ungefär 80 procent har en strafftid om tre månader eller kortare.[197]

Forskning har visat att de som påbörjar men inte fullföljer program har högre återfallsrisk än de som inte går program alls. Det kan bero på att de i högre grad har en svår problematik.[198] Som framgått ovan är det en hel del klienter som avbryter sina behandlingsprogram. Mellan 2018 och 2022 har andelen avbrutna program på anstalt och inom frivård varierat mellan 26 och 34 procent.[199]

Tabell 3 Andel avbrutna behandlingsprogram på anstalt och i frivård, procent

Källa: Kriminalvårdens statistik över anledningar till avbrott 2023-11-15.

När en klient avbryter behandlingen noteras anledningen till detta. I Kriminalvårdens statistik över avbrott finns 18 olika orsaker till avbrotten angivna, inklusive kategorin Övrigt som var den vanligaste orsaken under 2022 med 19 procent av avbrotten. Näst vanligast var Byte av programgrupp som angavs för 17 procent av avbrotten följt av Flyttat till annat verksamhetsställe som angavs som orsak för 16 procent av avbrotten.[200] Kriminalvården konstaterar att platsbristen har tvingat fram fler flyttar av klienter, vilket också innebär fler avbrott.[201]

5.2.2 Olika grupper nås av behandling i olika utsträckning

Kriminalvården har vid flera tillfällen fått i uppdrag att beakta unga kriminalvårdsklienter.[202] Enligt Kriminalvårdens årsredovisning påbörjar och fullföljer unga klienter, både på anstalt och i frivård, behandlingsprogram i högre utsträckning än vad äldre klienter gör.[203] Även Riksrevisionens beräkningar visar att unga klienter prioriteras när det kommer till att erbjudas behandlingsprogram. Se diagram 2 nedan.

Diagram 2 Andel avslutade fängelseverkställigheter för klienter med medelhög eller hög risk för återfall i brott där klienter påbörjat minst ett behandlingsprogram, uppdelat efter åldersgrupp

Även inom frivården är det en större andel unga än äldre som fullföljer behandlingsprogram. Totalt var det 13 procent av frivårdsklienter med medelhög eller hög risk för återfall i brott som fullföljt ett behandlingsprogram 2023. Motsvarande andel bland unga[204] var 21 procent.[205]

Riksrevisionens bearbetningar visar också att klienter som inte har någon tidigare kriminalvårdspåföljd inom en femårsperiod från starten för den innevarande påföljden i större utsträckning påbörjar behandlingsprogram än klienter som har en eller flera tidigare påföljder. Se diagram 3 nedan. Detta skulle kunna bero på att de gått program under tidigare påföljder.[206]

Diagram 3 Andel avslutade fängelseverkställigheter för klienter med medelhög eller hög risk för återfall i brott där klienter påbörjat minst ett behandlingsprogram, uppdelat på antal tidigare kriminalvårdspåföljder*

Enligt Riksrevisionens beräkningar var det en större andel klienter med medelhög och hög risk för återfall i sexualbrott som påbörjade behandlingsprogram under åren 2018–2021 än andel klienter med medelhög och hög risk för återfall i generell kriminalitet som påbörjade behandlingsprogram.[207] Detsamma gällde för klienter med medelhög och hög risk för återfall i partnervåld år 2018. År 2019–2021 var det dock en lägre andel klienter med medelhög och hög risk för återfall i partnervåld som påbörjade behandlingsprogram än klienter med medelhög och hög risk för återfall i generell kriminalitet.[208]

Enligt risk-, behovs- och mottaglighetsprinciperna ska de med högst risk prioriteras särskilt.[209] I diagram 4 nedan ser vi att andelen klienter med hög risk för att återfalla i sexualbrott som påbörjat behandlingsprogram har ökat under den granskade perioden. År 2021 är det dock en lägre andel av klienterna med medelhög respektive hög risk för återfall i sexualbrott som gått ett behandlingsprogram än året innan.[210]

Diagram 4 Andel avslutade fängelseverkställigheter för klienter med medelhög respektive hög risk för återfall i sexualbrott, där klienter påbörjat minst ett behandlingsprogram

I diagram 5 nedan ser vi att det är en lägre andel av klienterna med hög risk för återfall i partnervåld som påbörjat ett behandlingsprogram 2021 än 2018.[211]

Diagram 5 Andel avslutade fängelseverkställigheter för klienter med medelhög respektive hög risk för återfall i partnervåld, där klienter påbörjat minst ett behandlingsprogram

Andelen kvinnor med medelhög eller hög risk för återfall i brott som fullföljt något program under fängelseverkställigheten har under perioden 2020–2022 varierat mellan 14 och 18 procent. Motsvarande siffra för män är mellan 19 och 21 procent. Kriminalvården uppger att kvinnor deltar i behandlingsprogram i lägre utsträckning än män då utbudet av program är mindre på mindre anstalter, vilket kvinnoanstalterna ofta är. Vidare framförs att antalet kvinnor både på anstalt och i frivård är lägre, vilket begränsar möjligheten att bedriva olika grupprogram.[212] Bland klienter med frivårdspåföljden skyddstillsyn var det under hela den granskade perioden en lägre andel kvinnor än män som påbörjade behandlingsprogram.[213]

5.3 Flera förklaringar till att få deltar i program

Granskningen visar att det finns flera anledningar till att det är en så pass låg andel av de klienter som Kriminalvården identifierat har behov av att gå ett program som faktiskt gör det. Nedan beskriver vi flera av dessa anledningar. Både Kriminalvården själva och Brottsförebyggande rådet har pekat på dessa anledningar, vilket förstärker bilden av det vi sett i denna granskning.[214]

5.3.1 Kriminalvården har inte tillräckligt med programledare för att erbjuda behandlingsprogram till alla med behov av det

Kriminalvården konstaterar i slutredovisningen av regeringsuppdraget att vidareutveckla det återfallsförebyggande arbetet att de förfogar över för få genomförare av behandlingsprogram.[215] En anledning till att inte alla klienter med medelhög eller hög risk för att återfalla i brott erbjuds behandling är alltså att det inte finns tillräckligt med programledare för att genomföra så många behandlingsprogram. Delvis beror det på att Kriminalvården inte tilldelar kriminalvårdsregionerna tillräckligt med resurser för att anställa så många programledare som skulle behövas. Detta beskrivs närmare under 5.4.1.

Enligt Kriminalvården har det också varit hög omsättning på programledare. De skriver att ”antalet årsarbetskrafter inom yrkeskategorin programledare har minskat de senaste åren, samtidigt som personalomsättningen inom gruppen är hög”.[216] I Riksrevisionens enkät till programledare svarar 5 procent av de svarande att de är under utbildning och 18 procent att de jobbat som programledare i mindre än ett år, vilket visar på att en relativt stor andel av programledarna är nyrekryterade.[217] Nyrekryteringen beror dock inte enbart på en hög personalomsättning utan även på att Kriminalvården utökar antalet programledartjänster för att kunna genomföra fler program.[218]

Verksamhetsbesök, intervjuer, fritextsvar och Kriminalvårdens uppföljning av antalet genomförda program visar på en ojämn fördelning av programledare över verksamhetsställena.[219] Medan vissa frivårdskontor har kö till behandlingsprogrammen finns andra kontor som knappt har någon kö alls.[220]

Klienterna fördelas på frivårdskontor utifrån sin hemkommun och placeras på olika anstalter främst med hänsyn till krav på säkerhet. Var i landet en klient bor eller blir placerad påverkar därmed möjligheten att genomgå program. Av enkäten till anställda i VSP-processen framgår att det tredje vanligaste skälet att ett behandlingsprogram inte gick att genomföra är att det inte finns på verksamhetsstället.[221] Tidigare har det varit möjligt att flytta klienter till anstalter där det program de har behov av finns tillgängligt, men platsbristen har gjort detta svårt.[222]

5.3.2 Det höga klienttrycket leder till lokalbrist och logistikproblem

Det höga klienttrycket har lett till en generell brist på lokaler inom Kriminalvården. I Riksrevisionens enkät svarade 61 procent av programledarna på anstalt och 57 procent av kriminalvårdscheferna på anstalt att brist på programlokaler var ett mycket eller ganska stort hinder för att kunna ge klienterna de behandlingsprogram de har behov av. Motsvarande andelar för frivård är 47 respektive 50 procent.[223] Närmare en tredjedel av programledarna tar upp behovet av lokaler i fritextsvar till frågan Vad i verksamhetsställets nuvarande arbete med behandlingsprogram bedömer du som mest angeläget att förbättra?.[224]

Vid verksamhetsbesök och i enkätens fritextkommentarer beskrivs också hur befintliga lokalers utformning eller läge kan påverka klienterna negativt under behandlingssessionerna. I vissa fall beskrivs att rummen är lyhörda, vilket gör att klienter i närliggande rum kan höra vad som sägs. Bristande möjligheter att ta pauser, dålig ventilation, för små rum och rum utan fönster beskrivs också som problematiskt.[225]

På anstalterna uppstår ofta logistiska problem kopplade till behandlingsverksamheten. Behandlingsprogrammen ges under samma tid som övrig sysselsättning och sessionerna är relativt långa. Detta innebär att det kan vara svårt att anpassa dem efter övriga aktiviteter som måltider och den lagstadgade utomhusvistelsen[226]. De intagna behöver slussas till programlokalerna av personal och personal behöver ibland även stanna utanför rummet under sessionen av säkerhetsskäl, vilket kräver att personal finns tillgänglig. På vissa anstalter har personalbrist lett till förlängda inlåsningstider. Tiden för att genomföra program minskar då och sessionstiderna har därför kortats på enstaka verksamhetsställen.[227] Tillfällena till slussning begränsas förutom av tillgång på personal och klienternas schema också av att många intagna inte får träffa vissa andra intagna.[228] De logistiska problemen blir extra stora på grund av att anstalterna är fullbelagda samtidigt som det råder brist på lokaler som kan användas för behandlingsprogram. En intervjuad beskriver det som ett pussel som ska läggas, men som inte går ihop.[229] Dessa problem är störst på anstalter med den högsta säkerhetsklassen men klass 2-anstalter drabbas också av den här typen av problem. Även inom frivården kan det uppstå problem med att boka in behandlingstillfällen på grund av att klienter inte får träffa varandra.[230]

5.3.3 Små möjligheter att använda digitala lösningar på anstalter

Kriminalvården konstaterar i sin strategi för behandlingsverksamheten att det finns stöd för att behandling på distans fungerar väl, och att sådan kan öka tillgängligheten till behandling.[231] Samtidigt är en vanlig anledning till avbrutna behandlingsprogram på anstalt att klienten flyttar till en annan anstalt. Program avbryts därmed trots att klienterna finns kvar inom Kriminalvården.[232] Större möjligheter att fullfölja behandlingsprogram på distans skulle troligtvis kunna förhindra en del av dessa avbrott. Dessutom skulle klienter som är i behov av program som inte finns på deras verksamhetsställe kunna gå behandlingsprogram digitalt trots att platsbristen gör det svårt att flytta klienter dit programmet finns. Det skulle även kunna öka tillgängligheten för kvinnor när det gäller programutbud.[233]

Kriminalvården följer inte upp hur stor del av behandlingsverksamheten som bedrivs digitalt, varken på anstalt eller inom frivården.[234] På anstalterna finns säkerhetsaspekter som gör det svårt att låta klienter gå program digitalt. Det finns inte utrustning i tillräcklig utsträckning och det blir personalkrävande att låta klienter genomföra program digitalt eftersom det kan kräva övervakning av personal. Kriminalvården håller på att köpa in digital utrustning som inte kan manipuleras. Sådan utrustning ska finnas på alla anstalter.[235] Men till att börja med handlar det om en per anstalt som dessutom ska kunna fungera för flera olika syften, så det kommer att dröja ett tag innan digitaliseringen får fullt genomslag.[236]

Inom frivården är möjligheterna större att genomföra program digitalt, men där finns andra omständigheter som kan vara försvårande. Eftersom klienterna är i frihet går det inte att veta i vilken miljö de befinner sig eller om det finns andra personer närvarande. Några frivårdskontor har rum utanför skalskyddet med uppkoppling där frivårdsklienter kan gå program digitalt med programledare som befinner sig på annan geografisk plats. På detta sätt kan Kriminalvården säkerställa miljön runt klienten och att hen är ensam.[237]

5.3.4 Svårt för de med korta straff att hinna gå behandlingsprogram

En stor andel av kriminalvårdsklienterna har korta straff. Under 2022 dömdes 42 procent av personerna med fängelsedom till en strafftid på högst två månader och 19 procent till en strafftid på mellan två och sex månader.[238] Klienter med korta fängelsestraff återfaller i högre utsträckning i brott än klienter med längre fängelsestraff.[239] Av den anledningen är det viktigt att dessa klienter får tillgång till behandlingsprogram.

I Riksrevisionens bearbetning av data från Kriminalvården ser vi ett tydligt samband mellan strafftid och andelen klienter som påbörjat behandlingsprogram, för hela perioden mellan 2018 och 2021. Exempelvis var det 4,8 procent av klienterna med medelhög eller hög risk för återfall i generell kriminalitet som avslutade sin anstaltsverkställighet under 2021 med en strafftid på upp till ett år som hade påbörjat minst ett behandlingsprogram. För motsvarande grupp med en strafftid på ett år eller längre var det 68 procent som hade påbörjat minst ett behandlingsprogram.[240] Av Riksrevisionens enkät till anställda i VSP-processen framgår att brist på tid är det vanligaste skälet till att behandlingsprogram inte kan genomföras.[241]

För att kunna låta klienter med korta straff gå behandlingsprogram i högre utsträckning har Kriminalvården tagit fram Krimfokus, som kan genomföras på två månader.[242] Detta ges dock endast vid anstalterna.

5.3.5 Alla klienter är inte mottagliga för behandlingsprogram

Alla klienter som bedöms ha behov av behandlingsprogram har inte reella möjligheter att gå program. Ett hinder som lyfts vid verksamhetsbesöken och i enkäten är otillräckliga kunskaper i svenska. Programmen skjuts då på framtiden och i stället kan svenska för invandrare (SFI) planeras in för klienten.[243] I vissa fall har det hänt att programledare har genomfört program på andra språk.[244] Visst arbetsmaterial finns också tillgängligt på olika språk.[245] Det framgår dock vid verksamhetsbesöken att det finns en osäkerhet kring om det är tillåtet att genomföra program på andra språk än svenska.[246] I Kriminalvårdens strategi för behandlingsverksamheten konstateras att flerspråkiga programledare kan bli en nationell resurs för klienter som inte behärskar svenska.[247] Men Kriminalvården menar att det är svårt att hitta programledare som är bekväma med att leda program på andra språk.[248]

Något annat som påverkar mottagligheten för behandlingsprogrammen är psykisk ohälsa och substansanvändning. Substansmissbruk ses dessutom som en riskdrivande faktor för återfall i brott.[249] Enligt Kriminalvården saknas det kontrollerade, randomiserade studier av hur mottagligheten för behandlingsprogram påverkas av att behandla psykisk ohälsa, medan andra typer av studier har visat på positiva effekter. Kriminalvården konstaterar dock att det till stor del saknas forskning om hur olika tillstånd av psykisk ohälsa påverkar klientens mottaglighet för och effekter av behandling.[250]

Den psykiska ohälsan är mycket mer utbredd bland kriminalvårdsklienter än bland befolkningen i stort.[251] Vissa anpassningar efter klienters olika behov kan göras inom ramen för programmen, som exempelvis att använda bildstöd, ta fler pauser eller hjälpa klienter som har svårt att skriva. Vid verksamhetsbesöken beskriver programledare hur de på olika sätt jobbar med sådant stöd.[252] Kriminalvården konstaterar ändå att deras återfallsförebyggande insatser bättre behöver anpassas efter målgruppens förutsättningar. De beskriver att det kan handla om medicinering för klienter med adhd för att de ska kunna delta i behandlingsprogram och att det för andra klientgrupper kan handla om att språket eller takten i programmen behöver anpassas.[253] Den parlamentariska Trygghetsberedningen, som för närvarande utreder hur samhället gemensamt kan bidra till att minska återfall i brott, berör i sin utredning delvis frågor om mottaglighet och hur bland annat psykisk ohälsa och beroendesjukdomar påverkar genom att de undersöker samverkans- och sjukvårdsfrågor för Kriminalvården.[254]

I Riksrevisionens enkät svarar programledarna på frågor om i vilken utsträckning ett antal faktorer kopplade till egenskaper hos klienterna utgör hinder för att klienter som går program ska kunna fullfölja dem. Faktorerna är bristande motivation, bristande språkkunskaper, kognitiva svårigheter, neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, personlighetsstörningar och klimat i behandlingsgrupper. Det är genomgående en större andel som anser att egenskaperna i ganska eller mycket låg utsträckning utgör hinder än som tycker att de är hinder i ganska eller mycket hög utsträckning. Bristande motivation är den faktor som störst andel, 29 procent, ser som hindrande i ganska hög eller hög utsträckning. Programledare i frivård ser samtliga faktorer som enkäten tar upp som hindrande i större utsträckning än programledarna på anstalt, med undantag för klimat i behandlingsgruppen.[255] Grupprogram beskrivs vara mindre vanligt i frivård än på anstalt, vilket skulle kunna förklara detta.[256] Både under verksamhetsbesök och i fritextsvar lyfts också att det kan vara svårt för villkorligt frigivna att fokusera på behandlingsprogram när de samtidigt kan sakna bostad och arbete och ha ett pågående missbruk. Det kan förklara att en större andel av programledarna i frivård än på anstalt ser hinder.[257]

I enkäten ställs också en fråga om varför klienter inte kan genomföra program som de enligt RBM-B har behov av. Ohälsa anges av 14 procent av respondenterna som ett av de tre vanligaste skälen.[258] I Kriminalvårdens egen ärendegranskning är det en liten andel klienter som inte kan gå program de är i behov av på grund av ohälsa: 3 procent av klienterna som suttit på anstalt och sedan varit villkorligt frigivna respektive 5 procent av klienterna med skyddstillsyn. Motivation anges som skäl för 30 respektive 21 procent medan Annat anges som anledning i 26 respektive 55 procent av fallen där klienterna inte kunnat gå program de har behov av.[259] Samtidigt framkommer i intervjuer med företrädare för Kriminalvården och med vetenskapliga experter att motivation och oförmåga är svåra att skilja åt.[260]

Enligt den så kallade normaliseringsprincipen ska Kriminalvårdens klienter ha samma rätt till vård och stödinsatser som övriga medborgare.[261] Det betyder att den vård, såväl för fysiska som psykiska besvär, en intagen behöver ska tillhandahållas av den allmänna hälso- och sjukvården i samhället.[262] Enligt flera respondenter uppges dock samverkan mellan Kriminalvården och hälso- och sjukvården för att ge klienterna tillgång till vård inte alltid fungera fullt ut.[263] Riksrevisionens enkät till kriminalvårdschefer visar att en stor andel av kriminalvårdscheferna anser att klienterna i frivård i låg utsträckning har tillgång till psykolog och psykiatri inom öppenvården. Av kriminalvårdscheferna på anstalt uppger 48 procent i enkäten att samverkan med psykiatrin är ganska eller mycket dålig.[264]

Kriminalvården bedriver av säkerhetsmässiga och praktiska skäl viss sjukvård själva.[265] Det är upp till varje kriminalvårdsregion att besluta om hur stor del av budgeten som ska läggas på detta.[266] Av Riksrevisionens enkät till kriminalvårdschefer på anstalt framgår att majoriteten bedömer att tillgången till allmänläkare, psykiatriker och sjuksköterskor i Kriminalvårdens regi till stor del är tillräcklig. Det är dock en minoritet (10 av 28 respondenter) som anser att tillgången till psykologer till stor del är tillräcklig.[267]

Ett problem som uppstår om Kriminalvården påbörjar behandling är att Kriminalvården saknar en naturlig mottagare i samhället.[268] Psykologer och sjuksköterskor i Kriminalvården kan skriva remisser men vet inte alltid till vem de ska adresseras, vilket får till följd att klienter hamnar mellan stolarna.[269] Granskningen visar att det på en anstalt har funnits upparbetade kommunikationsvägar som stängts då sjukvården inte vill ge kriminalvårdsklienter företräde i köer.[270] Samtidigt kan avbruten behandling eller avbruten medicinering leda till återfall i brott.[271]

Riksrevisionen kan därmed konstatera att den psykiska hälsan och substansbruk hos kriminalvårdsklienterna kan utgöra ett hinder för deltagande i behandlingsprogram, samtidigt som det är svårt för kriminalvårdens klienter att få vård för dessa problem under den tid de avtjänar en kriminalvårdspåföljd.

5.4 Strukturerna för behandlingsverksamheten finns på plats men får inte fullt genomslag i praktiken

I föregående avsnitt beskrev vi hur stor andel av klienterna som erbjuds behandlingsprogram och vilka orsaker som ligger bakom det låga deltagandet. Flera av orsakerna är ett resultat av Kriminalvårdens styrning av behandlingsverksamheten, vilket beskrivs i det här avsnittet.

Som beskrivits tidigare påverkar den ansträngda plats- och personalsituationen hela myndighetens verksamhet och därmed också behandlingsverksamheten. Arbetet med att få fram platser prioriteras på andra områdens bekostnad och personalbristen leder också till att vissa arbetsuppgifter prioriteras ned till förmån för andra.[272] Riksrevisionens granskning visar dock att representanter för flera delar av organisationen upplever att arbetet med behandlingsverksamheten ses som viktigt inom myndigheten, trots att den ansträngda plats- och personalsituationen tar mycket fokus.[273]

I Riksrevisionens enkät uppgav 72 procent av kriminalvårdscheferna att de upplever att behandlingsverksamheten i ganska eller mycket hög utsträckning är prioriterad. De exemplifierar i fritextsvar att prioriteringen sker genom att behandlingsverksamheten ges en särskild budget och att de som chefer sätter högre mål än det interna om att 50 procent av medel- och högriskklienter ska nås av program. Andra menar ändå att platssituationen gör att behandlingsverksamheten prioriteras ned.[274]

Programledarna har i enkäten fått svara på om de upplever att behandlingsverksamheten är prioriterad av ledningen på deras verksamhetsställe. 55 procent svarar att de upplever att behandlingsverksamheten i ganska eller mycket hög utsträckning är prioriterad i myndigheten, medan 22 procent svarar att den är det i ganska eller mycket låg utsträckning.[275] I intervjuer och i programledares fritextsvar i enkäten lyfts behovet av större kunskap om behandlingsprogrammen hos kriminalvårdschefer och kriminalvårdsinspektörer för att inte behandlingsverksamheten ska prioriteras ned.[276]

5.4.1 Resurser till behandlingsverksamheten öronmärks, men är långt ifrån tillräckliga för att nå alla klienter med behov av program

Kriminalvården styr till stor del genom resursfördelningen från central nivå hur omfattande behandlingsverksamheten ska vara i de olika regionerna. Som beskrivits tidigare utgår planeringen av de återfallsförebyggande insatserna från RBM-B, och Kriminalvårdens mål är att alla som bedömts ha medelhög eller hög risk att återfalla i brott ska ges minst ett behandlingsprogram.[277]

Men under hela den granskade perioden har långt ifrån alla klienter med medelhög eller hög risknivå erbjudits att delta i behandlingsprogram.[278] Enligt Kriminalvården har myndigheten inte tillräckligt med programledare för att erbjuda behandlingsprogram till alla klienter med behov av det.[279] Det finns dock ingen tillförlitlig statistik över tillgången på programledare.[280] Internt inom myndigheten finns ett delmål om att hälften av klienterna som har medelhög eller hög risk att återfalla i brott ska gå program. Det är delmålet och inte det faktiska utfallet av RBM‑B som avgör hur stora programledarresurser varje region tilldelas.[281]

Resurssättningen utgår från en beräkning av hur många programledare som ska finnas i varje region. Den baseras på nyckeltal för hur många timmar behandling som en årsarbetskraft kan genomföra. Utifrån genomströmningen av klienter med medelhög och hög risk beräknas sedan hur många programledare varje verksamhetsställe bör ha.[282] Resurssättningen tar också hänsyn till hur många programledare som redan finns tillgängliga på varje verksamhetsställe. Där programledarresurserna inte är tillräckliga för att nå det interna delmålet om att nå hälften av medel- och högriskklienterna ligger alltså det lokala målet lägre.[283] För att på sikt nå målet ökas dock resurstilldelningen lite i taget. Efter att regionerna fått resurser tilldelade för programledare kan de välja att fördela dessa till verksamhetsställena enligt huvudkontorets förslag, eller utifrån hänsyn till lokala förutsättningar. Båda sätten förekommer.[284]

Fram till 2019 satte Kriminalvården i stället mål för antal genomförda program per verksamhetsställe och fördelade resurser efter detta. Hur mycket resurser varje anstalt la på behandlingsverksamheten var beroende av lokal kultur. Det innebar olika förutsättningar för behandling beroende på vilken anstalt klienten placerades vid eller vilket frivårdskontor klienten tillhörde. Kriminalvården bedömde att det påverkade rättssäkerheten negativt.[285] Med det nuvarande systemet är tanken att klienternas behov ska styra resurssättningen även om Kriminalvården ännu inte når den målsättningen.[286]

Kriminalvårdens uppföljningsrapporter visar att det varierar mellan regioner och verksamhetsställen hur stor andel som erbjuds behandlingsprogram. De olika regionerna hade 2022 som mål för frivården att nå mellan 13 och 23 procent av klienterna med behov av program. Om vi tittar på utfallet är variationen ännu större: mellan 9 och 25 procent av klienterna nåddes av program. För anstalt var målen högre: mellan 33 och 62 procent av klienterna med medelhög och hög risk för återfall i brott skulle nås inom de olika regionerna. Ingen av regionerna nådde sitt mål under 2022.[287]

Både de regionala uppföljningarna och Kriminalvårdens årsredovisning redovisar mått uppdelade på anstalt och frivård. Vissa klienter finns först på anstalt och sedan i frivård, men Kriminalvården lägger inte ihop en klients hela verkställighet för att se om hen gått program någon gång under verkställigheten. Detta har naturliga skäl då det är komplicerat att med nuvarande uppföljningssystem beräkna detta, men det innebär att Kriminalvården inte har möjlighet att på ett enkelt sätt mäta om de når sina mål, vilket Riksrevisionen konstaterar är en brist.

5.4.2 Förändringar av behandlingsverksamheten ska bidra till att fler nås av program

Ett centralt styrdokument för styrningen av behandlingsverksamheten är Kriminalvårdens strategi för behandlingsverksamheten från 2022. Där beskrivs bland annat de utmaningar som behandlingsverksamheten står inför: att klienter med korta straff inte hinner delta i behandlingsprogram, att programutbudet är stort och att vissa klienter med lång verkställighet går flera liknande program. Ett annat problem som strategin lyfter är att ett brett programutbud kräver bred kompetens hos programledarna eftersom en flytt till ny anstalt kan betyda avbrott i program om ingen programledare med rätt kompetens finns på den nya anstalten eller om det är kö till programmen.[288] I januari 2024 uppdaterades strategin med beskrivningar av hur den ansträngda platssituationen innebär ännu större utmaningar, både i nuläget och framåt.[289]

Kriminalvården har arbetat med att utveckla behandlingsverksamheten för att kunna möta dessa utmaningar. I strategin från 2022 beskrivs att programutbudet har minskats[290] och att det korta grundprogrammet, Krimfokus, som passar för de flesta klienter på anstalt har införts. Programmet ska förenkla planeringen och klienten kan fortsätta efter flytt till ny anstalt.[291] Krimfokus ackrediterades, det vill säga prövades och godkändes av Kriminalvårdens ackrediteringspanel, i juni 2023.[292] Påbyggnadsprogram med vidmakthållande- och förstärkningssessioner har också tagits fram och planeras ackrediteras i december 2024. För att hantera de klienter som har mer specifika behov finns fortfarande ett antal riktade program kvar, exempelvis sexualbrottsprogram.[293]

Enligt Kriminalvården har man nu behandlingsprogram som möter behoven hos de allra flesta klienterna, även om man också lyfter behovet av att anpassa programmen efter målgruppens förutsättningar. Exempelvis behöver man enligt Kriminalvården anpassa programmens pedagogik efter de behov som personer med adhd, autism och kognitiv dysfunktion kan ha.[294]

Under Riksrevisionens verksamhetsbesök beskriver anställda på flera anstalter att deras klientel har förändrats under senare år.[295] På ett verksamhetsställe beskriver intervjuade att det inte finns något program som passar de nya, unga, gängkriminella som nu utgör en stor grupp av anstaltens klienter.[296] På en anstalt beskriver anställda att programmen inte fullt ut är anpassade efter kvinnor, vilket också chefen för Enheten för arbete, behandling och studier tar upp i intervju.[297]

Sedan den 1 juli 2021 kan villkorlig frigivning bli uppskjuten om klienten inte har deltagit i eller om hen har misskött anvisade åtgärder som syftar till att förebygga återfall i brott eller på annat sätt främja hens anpassning i samhället. Uppskjuten villkorlig frigivning har tidigare endast kunnat bli aktuell om den dömde på allvarligt sätt har brutit mot de föreskrifter och villkor som gäller för verkställighet.[298] Av förarbeten framgår att en intention med lagändringen är att ge de intagna incitament att delta i behandlingsprogram och andra insatser.[299]

Kriminalvården skriver i sin årsredovisning för 2023 att antalet klienter som avbrutit pågående program på egen begäran har minskat sedan lagändringen 2021, vilket kan innebära att lagstiftningen påverkat klienternas vilja att delta i behandlingsprogram.[300]

I Riksrevisionens enkät ställdes en fråga om i vilken utsträckning den nya lagstiftningen om uppskjuten villkorlig frigivning har påverkat behandlingsverksamheten.[301] Flera programledare beskriver i fritextkommentarer att det som motiverar klienterna att gå program inte alltid är en önskan om att få stöd för att kunna förändra sitt beteende, utan i stället en önskan om att få klassas ner, eller att uppfylla verkställighetsplanen för att inte få uppskjuten villkorlig frigivning. Några beskriver att den bristande motivationen är negativ och att en klient med negativ inställning kan påverka hela behandlingsgrupper negativt. Det påpekas också att det är ineffektiv användning av resurser att låta klienter som inte är motiverade att förändras gå program medan motiverade klienter kanske måste stå tillbaka. Andra programledare menar dock att den negativa inställningen till program ofta försvinner efter ett antal sessioner och att klienten sedan kan bli motiverad till ett aktivt deltagande i programmet. Det påpekas också att det är ett svårare jobb att hålla program där alla inte är motiverade och att det ställer högre krav på programledarna än tidigare.[302]

5.4.3 Erfarenhetsutbyte och kunskapsspridning är beroende av hur regionerna har valt att organisera sitt arbete

Medan den övergripande strategin för och utvecklingen av behandlingsverksamheten liksom fördelningen av resurser styrs från central nivå har regionerna en roll i styrningen av behandlingsverksamheten i och med sitt uppdrag att ”leda, planera och operativt stödja och samordna verksamhetsområdenas arbete”.[303] Riksrevisionen kan, i likhet med regionerna själva, konstatera att regionerna hanterar detta uppdrag på olika sätt.[304]

Regionchefen fattar tillsammans med kriminalvårdscheferna beslut om hur programledarna inom regionen ska organiseras.[305] Det varierar både mellan och inom regionerna om programledarna är knutna till ett frivårdskontor och utför program både där och på anstalt, eller om varje verksamhetsställe har sina egna programledare.[306] Verksamhetsställen kan också låna programledare av varandra vid behov.[307] I intervjuer med de olika regionerna beskrivs för- och nackdelar med att organisera verksamheten på båda sätten.[308]

Hur regionerna arbetar med uppföljning och utveckling av behandlingsverksamheten och verkställighetsplanering utöver de återkommande uppföljningsrapporterna varierar, både i omfattning och regelbundenhet. Några regioner samlar regelbundet chefer från hela regionen som arbetar med behandlingsverksamheten i utskott där frågor som berör behandlingsverksamheten tas upp och där utvecklingsarbete drivs. Någon region involverar även programledare i ett sådant forum. I andra regioner finns inte sådana utskott, eller så inrättas de vid behov.[309] En region uppger att utvecklingsarbetet är nedprioriterat på grund av platsbristen.[310] Variationen i arbetssätt när det gäller uppföljning kan få konsekvenser för hur väl de olika regionerna lyckas med sina uppdrag.

Det finns både formella och informella forum för att sprida information mellan huvudkontoret och regionerna, och mellan regionerna sinsemellan. De verksamhetsexperter som arbetar på regionerna har exempelvis forum där de möter verksamhetsexperter från andra regioner. Dessa möts också en gång i månaden med berörda representanter från huvudkontoret.[311] Regionerna kan anordna regionala program- eller praxisdagar där programledare från hela regionen kan träffas, men det varierar mellan regionerna om detta sker och hur ofta. Representanter från huvudkontoret bjuds ibland in för att ge information om utvecklingen av behandlingsverksamheten, exempelvis om det nya programmet Krimfokus. De utskott som vissa regioner har är också ett forum för informationsspridning inom regionerna.[312] Hur väl de formella och informella forumen fungerar påverkar möjligheten att lyfta och sprida goda exempel. Av den anledningen är det viktigt att det verkligen finns forum så att kunskap kan samlas in och spridas vidare.

Vid Riksrevisionens intervjuer med företrädare för Kriminalvårdens regioner framkommer att informationsvägarna inom myndigheten inte alltid upplevs tydliga.[313] Också en internrevisionsrapport tar upp hur brist på kommunikation till verksamhetsställen skapade otydlighet kring avvecklingen av tolvstegsprogrammet.[314] Samma sak gällde införandet av Krimfokus som uppges ha tolkats på olika sätt av de olika regionerna.[315]

Majoriteten av kriminalvårdscheferna uppger i Riksrevisionens enkät att det finns formella eller informella forum där de kan dela erfarenheter och sprida goda exempel kring behandlingsverksamheten tillsammans med kollegor på andra verksamhetsställen. Av fritextkommentarerna framgår att flera kriminalvårdschefer avser de regionala programutskotten eller andra formella möten där behandlingsverksamheten kan diskuteras. Andra beskriver mer informella möten med programledare eller uppger att det inte finns något sådant formellt möte som de deltar i.[316]

5.4.4 Majoriteten av programledarna är nöjda med utbildningen, men många efterfrågar handledning

Granskningen visar att Kriminalvården bedriver en uppskattad utbildning för programledarna, men att tillgången på handledning, kompetensutveckling och andra möjligheter för programledare att utveckla sina kunskaper varierar över landet.

Utbildningen till programledare ges internt inom Kriminalvården från nationell nivå och är 22 veckor lång.[317] För de grundläggande programmen finns inga specifika förkunskapskrav förutom gymnasieutbildning, men det rekommenderas att medarbetaren genomgått kriminalvårdsutbildning eller Kriminalvårdens grundutbildning. För att få leda de flexibla programmen behöver man ha en akademisk utbildning i exempelvis socialt arbete eller beteendevetenskap och ha genomgått Kriminalvårdens kvalificerade programledarutbildning (KPU).[318]

Utbildningen till programledare gjordes om 2019 och uppdaterades senast i februari 2023. Anledningen var att det tidigare var lång kö till programledarutbildningen och det tog lång tid innan en nyanställd programledare kunde arbeta fullt ut som detta.[319] Efter att utbildningen kortats och digitaliserats är det kortare kö och det går fortare för programledarna att komma ut i arbete än tidigare.[320]

Av de programledare som gått den grundläggande programutbildningen[321] svarar 90 procent i Riksrevisionens enkät att de är mycket eller ganska nöjda med programledarutbildningen. Majoriteten är också nöjda med den utbildning de har i ytterligare program (86 procent av dem med sådan utbildning) och med den kvalificerade programutbildningen (90 procent av de som gått sådan).[322]

Under utbildningen i ett program finns alltid tillgång till handledning från de som genomför utbildningen. Möjligheten att vända sig till dem för stöd i olika frågor finns till viss del också även när utbildningen är klar. Vid verksamhetsbesöken lyfter programledare också möjligheten att prata med kollegor och på så sätt få handledning.[323] Granskningen visar också att programledarna har ett behov av extern handledning av erfarna handledare. Av programledarna som jobbat minst ett år är 52 procent mycket eller ganska nöjda med sådan handledning medan 17 procent uppger att de inte har tillgång till detta.[324] I enkätens fritextkommentarer efterfrågar flera programledare extern handledning, specifik för programledare, bland annat för att minska risken för sekundärtrauma. Handledning av handledare med specifik kunskap om den aktuella klientgruppen önskas också.[325] Vid verksamhetsbesök och i enkätens fritextsvar lyfter flera programledare att de önskar vidareutbildning och kompetensutveckling i vissa frågor, som exempelvis hur de ska hantera klienter med personlighetsstörning eller självskadebeteende.[326]

I enkäten får programledarna svara på om det finns forum där de kan dela erfarenheter och sprida goda exempel kring behandlingsverksamheten tillsammans med kollegor på andra verksamhetsställen. Svaren visar på att detta upplevs mycket olika. Det finns exempelvis både formella och informella forum och dessa kan existera parallellt. Av programledarna svarar 43 procent att det finns sådana formella forum och beskriver exempelvis programdagar, handledning, utbildningstillfällen eller programkollegium. De 19 procent som svarar att det finns informella forum beskriver att de pratar med sina kollegor eller att de har mejl-, chatt- eller telefonkontakt med kollegor på andra verksamhetsställen. 33 procent av programledarna svarar att det inte finns sådana forum men att det är något de önskar fanns.[327]

5.4.5 Miljön runt klienterna ska bidra till programdeltagande, men en sådan miljö är svår att få till

En bärande förutsättning för att behandlingsverksamheten ska kunna ge effekt är att det finns en stödjande miljö runt klienterna som främjar möjligheten till utveckling.[328] Av Kriminalvårdens behandlingsguide från 2020 framgår att en i sig effektiv behandlingsinsats som bedrivs i en miljö som inte är stödjande kan bli ineffektiv eller till och med ge motsatt effekt. Även i den nya behandlingsguide som Kriminalvården tog fram 2024 beskrivs vikten av en återfallspreventiv miljö för att behandlingsprogrammen ska ge så stor effekt som möjligt.[329] Detta ska enligt guiden ske bland annat genom Kompetent klientnära arbete (KKA)[330] och Strukturerade klientsamtal (SKS). Även i Kriminalvårdens strategi för behandlingsverksamheten från 2022 lyfts KKA och SKS och att arbetet med att utveckla den stödjande miljön och att motivera klienter att delta i behandlingsprogram i större utsträckning behöver integreras i vardagen utanför programrummet.[331]

Granskningen visar dock att ett högt klienttryck, dubbelbeläggning av bostadsrum och ett stort antal klienter på liten yta medför att den stödjande miljön blir svår att upprätthålla. Antalet incidenter beskrivs öka när fler klienter ska dela på samma begränsade utrymme.[332] Trängseln och personalbristen gör det också svårt att erbjuda klienterna tillräckligt med sysselsättning, vilket leder till fler konflikter och till ökad ohälsa.[333] Dubbelbeläggningen har också medfört att det är svårt för klienterna att genomföra hemuppgifter mellan behandlingssessionerna.[334]

Samtidigt konstaterar Kriminalvården i en forskningssammanställning från 2018 att en normaliserad miljö med mindre trängsel bidrar till ökat välbefinnande bland både intagna och anställda. Den pågående kapacitetsutvecklingen lyftes som en god möjlighet att förbättra den fysiska miljön.[335] I nybyggnation har rapportens resultat beaktats och exempelvis akustik och ljus har anpassats efter Kriminalvårdens klientel, som uppges vara känsligare än normalpopulationen för ljud och trängsel. Men i samband med det högre klienttrycket har husen inte kunnat användas som tänkt, utan behövt dubbelbeläggas, vilket innebär att fler intagna delar på utrymme som är planerat för färre.[336]

Tidigare fanns särskilda behandlingsavdelningar på flera anstalter för klienter som genomgick tolvstegsprogrammet. Programmet avvecklades 2021 både för att få ett mer effektivt och ekonomiskt hållbart platsutnyttjande och för att det var svårt att rekrytera nya programledare och klienter till programmet.[337] I dag finns behandlingsavdelningarna endast kvar i undantagsfall[338], men de har i granskningen lyfts som ett viktigt sätt att nå klienter, både av programledare och av verksamhetsexperter.[339] I en internrevisionsrapport konstaterade Kriminalvården att en risk med att avveckla tolvstegsprogrammet, och därmed behandlingsavdelningarna, var att klienters deltagande i behandlingsprogram kunde minska som ett resultat av att terapeutiska eller stödjande miljöer minskade. Därför rekommenderade internrevisionen att Kriminalvården på ett tydligt sätt borde implementera strategier för stödjande miljö och KKA.[340] KKA ingår sedan januari 2019 i grundutbildningen för kriminalvårdare men har inte fått fullt genomslag, varför Kriminalvården sedan 2023 genomför en satsning på att förankra KKA i hela myndigheten.[341]

I Riksrevisionens enkät ställdes en fråga om i vilken utsträckning de anställda på anstalt upplever att förhållandena på anstalten är sådana att de stödjer klienters möjligheter till förändring och behandling. Ju högre säkerhetsklass det är på anstalten, i desto lägre utsträckning uppfattar programledarna att miljön är stödjande: 72 procent i klass 1 jämfört med 36 procent i klass 3.[342] Samma mönster framkommer i enkäten till de anställda som arbetar med VSP-processen.[343]

I Riksrevisionens enkät tar nästan hälften av programledarna och flera av de som arbetar med VSP-processen på något sätt upp okunskap som ett av skälen till att förhållandena på anstalten inte stödjer klienters möjligheter till förändring och behandling. Många av kriminalvårdarna beskrivs vara oerfarna och sakna verktyg, exempelvis KKA, och vet därmed inte hur de ska arbeta stödjande med klienterna.[344] Även vid verksamhetsbesök lyfte personal att det skulle behövas större kunskap om KKA och hur det kan tillämpas rent praktiskt.[345] I granskningen framkommer att klienterna har svårt att göra behandlingsprogrammens hemuppgifter som går ut på att öva på sociala färdigheter för att de bemöts oprofessionellt av personal. Några beskriver att klienterna vid sådana tillfällen kan riskera att anmälas för misskötsamhet.[346]

Kriminalvården har inte samma inflytande på frivårdsklienternas miljö som på anstaltsklienternas, men i frivården arbetar de anställda sedan 2014 med samtalsmetoden Krimstics som precis som behandlingsprogrammen bygger på kognitiv beteendeterapi (kbt).[347] En hög klienttillströmning och brist på personal har fått ett frivårdskontor att glesa ut klienternas besök, vilket innebär mindre tid med klienten och därmed mindre tid för stödjande samtal.[348]