I detta kapitel beskrivs kortfattat Kriminalvårdens uppdrag, organisation och behandlingsverksamhet.
Avsnitt
2.1 Uppdrag och organisation
Kriminalvården ansvarar för att verkställa påföljder som domstolarna dömer ut, bedriva häktesverksamhet, utföra transporter av frihetsberövade personer och göra personutredningar i brottmål.[17] I Kriminalvårdens instruktion står att kriminalvård ska bedrivas säkert, humant och effektivt och att återfall i brott ska förebyggas. Särskilt fokus ska läggas på 1) att förhindra brottslighet under den tid som straffet verkställs, 2) att narkotikamissbruk bekämpas, 3) att innehållet i verkställigheten anpassas efter varje individs behov, och 4) att frigivningen förbereds.[18]
Kriminalvården leds av generaldirektören. Vid huvudkontoret finns tio avdelningar, ett servicecenter och den nationella transportenheten samt internrevisionen. Kriminalvården är indelad i sex geografiska regioner där varje region leds av en regionchef. Regionerna ansvarar tillsammans för 46 anstalter, 40 häkten och 32 frivårdskontor.[19]
Figur 1 Kriminalvårdens organisation
Källa: Kriminalvården, Arbetsordning för Kriminalvården, 2023, s. 8.
2.2 Anstalt och frivård
Under 2023 hade Kriminalvården i genomsnitt drygt 6 300 inskrivna i anstalt.[20] Anstalterna finns över hela landet och är indelade i tre olika säkerhetsklasser där 1 är den högsta och 3 den lägsta.[21] Det finns sex kvinnoanstalter. Dessa är i säkerhetsklass 2 och 3. Flest anstalter finns i säkerhetsklass 2.[22]
Fängelsestraff kan vara allt från 14 dagar till livstid. Sysselsättning i form av arbete, behandling och utbildning ska underlätta den dömdes återanpassning till ett liv i frihet. Som ett led i återanpassningen ska den dömde successivt flyttas till anstalter i lägre säkerhetsklasser för att förbereda sig för ett liv i frihet.[23] När en klient har avtjänat två tredjedelar av straffet ska klienten som huvudregel bli villkorligt frigiven. Den villkorliga frigivningen kan vara förenad med övervakning från frivården som är den största verksamhetsgrenen inom Kriminalvården.[24]
Under 2023 hade frivården ansvar för i genomsnitt cirka 14 700 klienter per dag.[25] Klienterna i frivården har antingen dömts till skyddstillsyn, ungdomsövervakning, fått villkorlig dom eller är villkorligt frigivna från anstalt. Klienter som har dömts till fängelse i max 6 månader kan ansöka om att få avtjäna sitt straff genom intensivövervakning med elektronisk kontroll (IÖV, även kallat fotboja). Det är frivården som avgör vem som är lämplig att avtjäna straff med fotboja, exempelvis måste den som avtjänar ett sådant straff ha en sysselsättning att gå till. Frivården kan föreskriva att en klient inte får vistas på en viss plats eller att hen ska gå ett visst behandlingsprogram. Frivården bestämmer också hur ofta klienterna ska träffa sina frivårdsinspektörer och vilken typ av stöd och kontroll som ges utifrån vilken risk de bedöms ha att återfalla i brott. Frivården gör också personutredningar av misstänkta på uppdrag av domstolen.[26]
2.3 Organisering av behandlingsverksamheten
I det här avsnittet beskrivs kortfattat vad som styr vilka insatser en klient ska ta del av under sin verkställighet, hur behandlingsprogram ingår som en del av den sysselsättning som kan anvisas en klient på anstalt eller krävas av klienter i frivård samt vilka områden Kriminalvårdens behandlingsprogram riktar sig mot.
2.3.1 I verkställighetsplanen beskrivs klientens behov och vilka insatser som planeras
Alla som är dömda till en påföljd inom Kriminalvården ska ha en verkställighetsplan (VSP).[27] Det är en individuell plan som ska grundas på en utredning om den intagnes behov av stöd och kontroll och om vilka åtgärder som bör vidtas under verkställigheten för att minska risken för återfall i brott. Vid utformningen av verkställighetsplanen ska hänsyn tas till anstaltstidens längd och den intagnes motivation till förändring. Hänsyn ska också tas till brottsoffer och andra som berörs av verkställigheten.[28] VSP:n ska tas fram för att utforma verkställigheten på ett ändamålsenligt sätt och för anstaltsklienter även för att förbereda frigivningen. Åtgärderna ska också ta hänsyn till praktiska förutsättningar. För anstaltsklienter finns kravet på samhällsskydd och behovet av att upprätthålla ordningen och säkerheten i anstalt. Åtgärderna ska vara tidsatta och uppföljningsbara. Klienterna har rätt att medverka vid planering och utformning.[29]
Det finns en förutbestämd process för verkställandet av en klients påföljd. Den börjar med en VSP-utredning som ligger till grund för en VSP-planering. Utifrån planeringen genomförs insatserna som planerats in, vilket kallas VSP-genomförande, och när verkställigheten avslutas ska en VSP-utvärdering göras.[30] Det är under steget VSP-genomförande som klienterna kan delta i behandlingsprogram.
Figur 2 VSP-processen
Källa: Kriminalvården, Kriminalvårdens handbok för verkställighetsplanering, 2016, s. 32.
Riksrevisionen granskade Kriminalvårdens arbete med verkställighetsplaneringar 2009 och fann då så omfattande kvalitetsbrister att det bedömdes påverka möjligheten att bedriva en effektiv verksamhet och även förutsättningarna att minska återfallen i brott.[31] Sedan dess har Kriminalvården förändrat och förbättrat sitt arbete med verkställighetsplaneringarna.[32]
För att ta reda på klientens behov används numera ett bedömningsinstrument: risk-, behovs- och mottaglighetsbedömning, RBM-B. Genom RBM-B framgår om klienten har låg, medelhög eller hög risk att återfalla i brott. Bedömningen baseras på information om klienten från en mängd olika källor tillsammans med klientens svar på ett antal frågor med bäring på risken att återfalla i brott.[33]
Utifrån RBM-B framgår också inom vilka behovsområden som klienten behöver insatser. Utifrån denna information görs en individuell verkställighetsplan över vilka insatser som Kriminalvården ska ge klienten under verkställighetstiden, liksom när i tid som insatserna ska ges. En insats kan exempelvis vara ett behandlingsprogram, arbetsdrift eller motivationshöjande insatser. I verkställighetsplanen beskrivs också om klienten har behov av samverkan med hälso- och sjukvård, socialtjänst, Arbetsförmedlingen eller andra myndigheter.[34] De klienter som bedöms ha medelhög eller hög risk för återfall i brott, vilket är cirka 75 procent av alla klienter[35], kan vara aktuella för de behandlingsprogram som Kriminalvården erbjuder.
2.3.2 Behandlingsprogrammen är en del i det återfallsförebyggande arbetet
Kriminalvården skiljer på kriminogena behov och övriga behov. De kriminogena behoven är de riskfaktorer som driver kriminaliteten och kan sammanfattas i åtta punkter som är särskilt drivande. Dessa har identifierats i forskning och det är de behoven som Kriminalvården hanterar i sina behandlingsprogram.[36]
Behandlingsverksamheten är en del i Kriminalvårdens återfallsförebyggande arbete, men även andra inslag i klientens verkställighet syftar till att minska återfallen i brott och på olika sätt förbereda klienten på livet i frihet. Klienter på anstalt är skyldiga att delta i sysselsättning under tiden de verkställer sin påföljd.[37] Brottsförebyggande rådet har konstaterat att sysselsättning på anstalt är viktigt av flera skäl, däribland att den kan bidra till de intagnas rehabilitering och därmed minska risken för återfall i brott.[38]
Som sysselsättning räknas deltagande i arbetsdrift (exempelvis arbete i verkstad, tvätteri eller handelsträdgård), behandlingsprogram, utbildning, service (exempelvis städning av avdelningen) och annan strukturerad verksamhet (ASV, exempelvis självförvaltning, yoga eller studiecirklar). Klienterna får ersättning för den tid de ägnar åt sysselsättning, 13 kronor per timme.[39]
Under perioden 2018–2023 utgjorde deltagande i behandlingsprogram mellan 2 och 5 procent av sysselsättningstiden på anstalt och andelen har successivt minskat.[40] Covid-19-pandemin påverkade möjligheterna att bedriva behandling. Det var exempelvis omöjligt att ha fysiska möten i frivården eller bedriva grupprogram under pandemin, vilket påverkade andelen som kunde delta.[41] Den minskade tiden sammanfaller också med att Kriminalvården beslutade att lägga ner det tidsmässigt långa tolvstegsprogrammet mot missbruk i april 2021.[42] Andelen klienter med medelhög eller hög risk för återfall i brott som fullföljt ett program på anstalt har varierat mellan 19 och 22 procent under perioden 2018–2023.[43] I frivård har andelen varierat mellan 11 och 13 procent under samma period.[44]
Utöver de olika typerna av sysselsättning som klienterna deltar i och som ska verka för att minska återfallen i brott ska även den dagliga interaktionen mellan Kriminalvårdens anställda och klienterna bidra till att förebygga återfall i brott. På anstalterna ska Kriminalvården använda sig av det evidensbaserade arbetssättet kompetent klientnära arbete (KKA).[45] I frivården används sedan 2014 en metod som kallas för Krimstics, som bygger på KKA-principerna.[46] Både KKA och Krimstics används som komplement till behandlingsprogram och ska bidra till att klienterna hittar en livsstil utan kriminalitet. Alla frivårdsinspektörer ska ha möjlighet att genomföra Krimsticssamtal.[47] Arbetssättet KKA har inte på samma sätt nått alla kriminalvårdare och Riksrevisionen har heller inte hittat någon utvärdering av arbetssättet på anstalt.
2.3.3 Kriminalvårdens behandlingsprogram behandlar riskfaktorer för återfall i brottslighet
Kriminalvårdens behandlingsprogram ges både på anstalt och i frivård. De fokuserar på kriminogena behov, det vill säga behovsområden som i forskning visats vara riskfaktorer för återfall i brottslighet.[48] Programmen riktar sig mot följande områden:
- generell kriminalitet (Krimfokus, Oto-Prism, Brottsbrytet, R&R2 ADHD)
- våldsproblematik (Entré, Puls)
- våld i nära relation (RVP, Predov)
- sexualbrott (Seif, Consent)
- missbruk och beroende (Våga välja, Oto-Prism).[49]
Programmen genomförs både individuellt och i grupp och leds av anställda inom Kriminalvården med särskild utbildning för detta (programledare). Det finns två nivåer av program: de manualstyrda programmen och de flexibla programmen. Samtliga programledare genomgår en grundläggande programledarutbildning. Varje program har sedan en egen certifieringsprocess där programledaren lär sig att följa och använda programmens manualer. För programledare med akademisk examen finns även möjlighet att gå en kvalificerad programledarutbildning, KPU, för de flexibla programmen.[50]