4. Verkställighetsplaneringen gällande behandlingsprogram

Avsnitt

4.1 Sammanfattande iakttagelser

Riksrevisionens sammantagna bedömning är att Kriminalvården utformat verkställighetsplaneringen gällande behandlingsprogram på ett i huvudsak effektivt sätt men att utvecklingsområden kvarstår. Processen för verkställighetsplanering (VSP) är strukturerad, men personalbrist och hög arbetsbelastning påverkar VSP‑arbetet. Riksrevisionen ser en risk för att detta påverkar kvaliteten på verkställighetsplaneringarna och bidrar till att klienter inte får sin VSP inom utsatt tid.

Granskningen visar att det finns behov av ytterligare utbildningsinsatser kring såväl VSP-arbetet i allmänhet som utbildning om behandlingsprogram för de anställda som planerar klienternas verkställighet. Vidare kan den interna samverkan mellan anstalt och frivård förbättras, exempelvis genom ökat deltagande vid VSP-kollegier, för att förbättra möjligheterna att ta fram en VSP av god kvalitet inom utsatt tid.

Granskningen visar även att det är svårt att följa upp kvaliteten på VSP-arbetet. Insatser planeras för klienterna utifrån de behov som framkommit i risk-, behovs- och mottaglighetsbedömningen men det går inte att på ett enkelt sätt uttala sig om huruvida rätt klient sedan faktiskt har fått rätt insats vid rätt tid. För att få aggregerad information om vilka insatser som planeras för och vilka som blir av krävs ett omfattande manuellt arbete. Utan goda möjligheter till uppföljning och utvärdering minskar möjligheterna att identifiera brister i och utveckla arbetet med VSP-processen.

4.2 VSP-processen är strukturerad men utvecklingsområden kvarstår

Alla som är dömda till en påföljd inom Kriminalvården ska ha en individuell plan för verkställigheten, en så kallad verkställighetsplan. Verkställighetsplanen syftar bland annat till att använda tiden inom Kriminalvården till insatser som ska minska risken för återfall i brott. Planen ska omfatta klientens hela verkställighet.[90]

4.2.1 Det finns en gemensam process, roller och stöd i VSP-arbetet

Granskningen visar att Kriminalvården har en förutbestämd process för VSP-arbetet som styrs från nationell nivå genom manualer och en handbok för verkställighetsplaneringen. Från nationell nivå har Kriminalvården också beslutat om ett antal funktionsuppdrag kopplade till VSP-processen. Personal med utbildning i dessa funktionsuppdrag ska finnas på varje verksamhetsställe.[91] Utbildningen tillhandahålls från nationell nivå.

Kriminalvårdens internrevision konstaterade i en rapport från 2018 att organisationen för VSP-processen såg olika ut på olika verksamhetsställen och att frivårdsavdelningen som ansvarar för VSP-processen borde göra en översyn av detta för att identifiera de effektivaste formerna och förmedla dem till verksamheten.[92] Från nationell nivå har man dock lämnat åt regionerna och varje verksamhetsställe att besluta om hur VSP-processen ska organiseras i detalj, med hänvisning till att storleken på verksamhetsställena gör att det inte går att ha eller inte vore effektivt att ha samma typ av organisation överallt.[93]

VSP-processen börjar med en VSP-utredning, som utgör grunden för planeringen av klientens verkställighet. I Riksrevisionens enkät till anställda som arbetar med VSP‑processen framkommer att majoriteten (69 procent) av de anställda är ganska eller mycket nöjda med manualen för risk-, behovs- och mottaglighetsbedömning (RBM-B)[94] som används i utredningen.[95] Se även avsnitt 4.2.4.

När VSP-utredningen är klar lägger VSP-planeraren[96] en övergripande plan för klientens verkställighet med utgångspunkt i utfallet av RBM-bedömningen.[97] Majoriteten (74 procent) av de anställda som besvarat Riksrevisionens enkät är ganska eller mycket nöjda med handboken för verkställighetsplanering.[98] Som stöd i VSP-utredningen och VSP-planeringen finns också VSP-metodstödjare som ska arbeta för att processen följs och hålla sig uppdaterade om förändringar i VSP‑processen.[99]

När planen är lagd är det VSP-ansvarig, oftast en kriminalvårdsinspektör, som fastställer VSP och som ansvarar för att det som planeras i VSP är genomförbart beträffande budget och resurser. När VSP är fastställd är det VSP-koordinatorer som ska se till att planeringen faktiskt genomförs och som har det övergripande ansvaret för klienternas VSP under genomförandet.[100] Av enkätens fritextsvar framgår dock att en del anställda upplever att det inte är helt tydligt vad som ingår i koordinator-rollen, att koordinatorers kunskaper om VSP inte alltid är tillräckliga liksom att det på vissa håll råder brist på koordinatorer.[101]

För att arbeta som VSP-utredare krävs en fem dagar lång genomförd och examinerad VSP-utredarutbildning.[102] För funktionsuppdragen VSP-planerare och VSP-koordinator krävs en vardera tre dagar lång utbildning.[103] Vid flera av Riksrevisionens verksamhetsbesök framhåller anställda som arbetar i VSP-processen att de överlag är nöjda med utbildningarna till utredare och planerare. Svaren i enkäten visar på att drygt hälften är nöjda med utbildningarna och att drygt en tredjedel varken är nöjda eller missnöjda.[104]

Utöver manualer och utbildningar finns även systemstödet Kriminalvårdsregistret (KVR) till hjälp för VSP-arbetet.[105] Riksrevisionens granskning visar dock att systemstödet inte täcker alla behov i VSP-processen. Exempelvis har man på flera verksamhetsställen skapat egna lösningar utanför KVR för att matcha klienter med lediga platser i behandlingsprogram. I enkäten framförs att bristen på ett bra verktyg för detta riskerar att leda till att klienter inte planeras in i behandlingsprogram i rätt tid.[106] Kriminalvården uppger att det pågår ett arbete med att effektivisera VSP-processen. Inom ramen för det har beslut fattats som ska minska den administrativa bördan och göra VSP lättare att lära sig. De ändringar i systemstödet som krävs för detta planeras genomföras under 2024.[107]

4.2.2 Personalbrist och hög arbetsbelastning upplevs som ett hinder för att utföra VSP-arbetet

Av Riksrevisionens verksamhetsbesök och enkät framgår att den ansträngda situationen inom Kriminalvården påverkar VSP-arbetet. Både på anstalter och inom frivården upplevs brist på utbildad personal och hög arbetsbelastning som ett hinder för att kunna utföra VSP-arbetet med god kvalitet.[108] Anställda inom såväl frivård som anstalt lyfter fram att det faktum att det anställs många nya gör VSP-utbildningar till ett angeläget förbättringsområde. En respondent skriver: ”Man blir väldigt mycket inkastad i arbetet och ska bara ’göra’ utan att man riktigt förstår vad man gör.” Det framförs också att utbildningarna som tillhandahålls inte fångar upp allt man behöver kunna för att göra en VSP-utredning och VSP-planering, och att det inte alltid finns tid att ge stöd till nyanställda. Respondenter som arbetar inom frivården framför också att ett stort antal klienter per handläggare gör att det är svårt att utföra ett korrekt och genomgående rättssäkert arbete och att hinna med VSP-arbetet så som det är tänkt.[109]

Omkring en femtedel (18 procent på anstalt och 23 procent i frivård) av anställda i VSP-processen som besvarat Riksrevisionens enkät uppger att de är under utbildning eller att de arbetat kortare än ett år med VSP.[110] Personalomsättningen beskrivs sätta organisationen i ett ständigt läro-läge och leda till att personalen aldrig riktigt blir trygg med att jobba med VSP.[111] Att komma till rätta med personalomsättningen lyfts också av kriminalvårdschefer inom frivård fram som en av de mest angelägna sakerna att förbättra i verksamhetsställenas nuvarande arbete med verkställighetsplanering, för att kunna upprätthålla kontinuitet och säkerställa kompetens.[112]

VSP-arbetet är organiserat på olika sätt på de olika verksamhetsställena. På vissa verksamhetsställen arbetar anställda med VSP-processen på heltid medan man på andra verksamhetsställen arbetar med det under delar av sin arbetstid eller under specifika perioder.[113] Närmare hälften uppger att de i ganska eller mycket hög utsträckning brukar behöva gå in och utföra andra arbetsuppgifter under den tid de egentligen skulle arbeta med VSP.[114] Av både fritextkommentarer i enkäten och verksamhetsbesök framgår att detta skapar stress eftersom det gör att VSP-arbetet tar längre tid.[115]

4.2.3 Det finns behov av ytterligare utbildningsinsatser i VSP

Både vid verksamhetsbesök och i fritextkommentarer i Riksrevisionens enkät framkommer att det finns behov av ytterligare utbildningsinsatser kring VSP. Det är VSP-metodstödjarens uppgift att ge stöd åt kollegor i VSP-processen, att hålla sig uppdaterad om förändringar och nyheter i VSP-arbetet och att sprida informationen på sin arbetsplats.[116] Trots detta efterfrågas löpande fortbildning för anställda med VSP-funktionsuppdrag, vilket enligt flera respondenter inte ges i dag. Intervjuade beskriver att de som arbetat ett tag inte alltid genomför VSP-utredningen och planeringen på samma sätt som de nyutbildade.[117] Eftersom inte alla som arbetar med VSP gör det på heltid kan det gå lång tid mellan tillfällena. Det framhålls att det därför vore bra med något slags ”omlicensering” för de som har arbetat länge utan fortbildning.[118]

I enkäten beskrivs också att inte enbart VSP-utredare och VSP-planerare utan även kriminalvårdare som arbetar klientnära på en avdelning behöver kunskap om VSP.[119] I nuläget upplevs inte Kriminalvårdens grundutbildning ge tillräckliga kunskaper om VSP. Det gör att det blir upp till verksamhetsställena och därigenom kriminalvårdsinspektörerna att få ut kunskap om VSP brett i personalgruppen.[120] I fritextsvaren lyfts också att kunskapen om vad som är rimligt att genomföra i en klients VSP behöver förbättras hos ledningsfunktioner, såsom kriminalvårdsinspektörer.[121]

4.2.4 RBM-B styr vem som erbjuds behandling

Vilka klienter som Kriminalvården ska ge behandling styrs till stor del av riskbedömningsinstrumentet RBM-B. Av den anledningen är det viktigt att instrumentet ger ett rättvisande utfall och lyckas identifiera de klienter som har störst risk för återfall i brott så att resurserna läggs på de klienter där de ger mest nytta. Granskningen visar att RBM-B överlag fungerar bra men att såväl Kriminalvårdens Forsknings- och utvärderingsenhet som anställda som arbetar inom VSP-processen ser att instrumentet kan utvecklas i vissa avseenden.

RBM-B består av två delar: en del baserad på registeruppgifter och en del bestående av en semi-strukturerad klientintervju. RBM-B resulterar i en bedömning av risken för återfall i generell kriminalitet, samt för de klienter där det är aktuellt även bedömningar av risken för återfall i partnervåld och sexualbrott. Utöver det framkommer inom vilka behovsområden som klienten behöver insatser.[122] [123] Dessutom använder Kriminalvården verktygen AUDIT och DUDIT för att indikera riskfyllt och skadligt bruk av alkohol och droger som underlag i RBM-B. Det är inte ovanligt att klienter har flera behovsområden. Vid längre straff- och övervakningstider hinner klienterna ofta med både Kriminalvårdens egna behandlingsprogram och insatser mot missbruk.[124]

Kriminalvårdens Forsknings- och utvärderingsenhet har vid två olika tillfällen utvärderat hur väl RBM-B kan förutsäga återfall i generell brottslighet och återfall i partnervåld. Resultaten visade att RBM-B på ett träffsäkert och rättssäkert sätt kunde särskilja mellan risknivåer. Däremot konstaterade rapporterna att instrumentet brister i vissa avseenden. Exempelvis var det endast en tredjedel av de som skattades ha förhöjd risk för återfall i generell kriminalitet som senare faktiskt återföll och vad gäller partnervåld var det svårt för instrumentet att fullt ut identifiera de klienter som inte återfaller.[125]

I Riksrevisionens granskning framför anställda viss kritik mot RBM-B. I fritextkommentarer i enkäten skriver flera respondenter att intervjufrågorna i RBM‑B skulle behöva göras mer lättförståeliga samt att manualen för RBM-B behöver bli mer beskrivande och informativ.[126] Utöver det framkommer att ett litet antal frågor på vissa områden innebär att enskilda frågor kan ge oproportionerligt stort utslag på risk- eller behovsnivå. Frågorna om missbruk beskrivs av några respondenter som undermåliga, vilket uppges kunna leda till att klienterna planeras in på behandlingsprogram mot generell kriminalitet trots att de är i aktivt missbruk. Även följdfrågor till RBM-B lyfts fram som ett utvecklingsområde.[127] Kritik riktas också mot träffsäkerheten i instrumentet, i synnerhet för vissa brottstyper som sexualbrott och relationsvåld.[128] Det kan i sin tur leda till att klienter antingen hamnar utanför program eller i fel program.[129]

Det finns möjlighet att efterfråga en fördjupad utredning av de regionala utredningsteamen där psykologer ingår. De kan göra fördjupade risk- och behovsbedömningar och har tillgång till fler instrument som specifikt hanterar risker när det gäller sexualbrott och relationsvåld. Planerare kan och bör konsultera programledare när de är osäkra på sina bedömningar. Det finns även kunskapsstöd framtagna.[130] Men Riksrevisionen konstaterar att oerfaren personal, hög arbetsbelastning och tidsbrist ändå kan bidra till att det som enligt kunskapsstöden borde göras inte blir gjort.

Nuvarande RBM-B ger ett utfall i tre nivåer av risk för återfall i brott (låg, medelhög, hög). I svaret på ett regeringsuppdrag från 2021 om att vidareutveckla det återfallsförebyggande arbetet[131] beskriver Kriminalvården möjligheten att gå över till en femgradig skala för risknivå för att i högre utsträckning kunna differentiera de återfallsförebyggande insatserna.[132] Under hösten 2023 gjordes ett analysarbete av möjligheten att övergå till en femgradig skala. Rapporten är under beredning.[133]

4.2.5 Bristande kunskap om behandlingsprogrammen påverkar planeringen

Granskningen visar att handboken för verkställighetsplanering följs så till vida att insatser planeras för klienterna utifrån risknivå och de behov som framkommit i RBM-B-utredningen. Samtidigt ser Riksrevisionen tecken på att planeringen påverkas av bristande kunskap om program.

I Riksrevisionens enkät till programledare framkommer uppfattningar om att verkställighetsplaneringarna kan vara orealistiska på så sätt att det läggs in för många programinsatser för en klient i förhållande till den tillgängliga tiden för genomförandet. Programledare anser att planerares bristande kunskap om programmen och om vilket som är mest lämpligt i enskilda fall leder till att flera behandlingsprogram läggs in i verkställighetsplanen. Programledare uppfattar också att VSP-planerare planerar in flera behandlingsprogram och hoppas på att klienten åtminstone får gå något av dem.[134]

Av de respondenter som arbetat som VSP-planerare under det senaste året uppger 12 procent att de inte alls eller inte särskilt väl känner till vad Kriminalvårdens olika behandlingsprogram omfattar.[135] Programledare menar att det kan leda till att klienter inte får gå program lika snabbt som de borde eller att det skapar merarbete för programledare när klienter anvisats fel program.[136]

4.2.6 Den interna samverkan är viktig i VSP-arbetet, men kan förbättras

Av handboken för verkställighetsplanering framgår att det är viktigt att Kriminalvården arbetar som ett team runt klienterna för att skapa goda förutsättningar att arbeta återfallsförebyggande och för att förbereda klienten för en tillbakagång till samhället. För klienter på anstalt är det anstalten som tar fram VSP:n för hela verkställigheten och det är därför viktigt att samverkan mellan anstalt och frivård inleds i ett tidigt skede i VSP-arbetet. Kriminalvården menar att man på så vis kan skapa en enhetlig bild av klientens risker och behov och en gemensam och sammanhållen plan.[137]

Kriminalvården har själva identifierat samverkan mellan anstalt och frivård som ett förbättringsområde i VSP-processen, och i en internrevisionsrapport från 2018 beskrivs att det också finns en handlingsplan för detta.[138] Av granskningen framgår att det fortfarande varierar hur samverkan mellan anstalt och frivårdskontor fungerar.[139] Kriminalvårdschefernas svar i Riksrevisionens enkät visar att de är mer nöjda med samverkan än de anställda som arbetar inom VSP-processen. Personalen på anstalterna är också mer nöjda med samverkan kring verkställighetsplanering med frivårdskontoren än vad personalen på frivårdskontoren är med samverkan med anstalterna.[140] Vad det beror på kan Riksrevisionen inte redogöra för.

Kriminalvårdschefer såväl inom anstalt som i frivård lyfter fram att ett hinder för en fungerande samverkan är att frivården, i egenskap av processledare för VSP-arbetet, inte har en tillräckligt stark och tydlig roll i verkställighetsplaneringen under anstaltsvistelsen. Kriminalvårdscheferna beskriver att roller och ansvar behöver klargöras så att VSP-processledarrollen hanteras på samma sätt i hela landet. Ytterligare ett hinder för samverkan är den höga arbetsbelastningen och personalomsättningen i både anstalt och frivård.[141]

Frivårdskontoren är organiserade på olika sätt, bland annat beroende på att de är olika stora. På vissa frivårdskontor finns en anstaltsgrupp som ansvarar för de klienter som verkställer på anstalt. Anställda på anstalt beskriver att det ofta är lättare att samarbeta med dessa frivårdskontor. Vid flera anstalter uppges också att samverkan underlättats av att medarbetare som arbetat med VSP-processen börjat arbeta dagtid måndag till fredag, eftersom de då arbetar samma tider som frivårdspersonalen.[142] Ett hinder för samverkan som lyfts av anstaltspersonal är att det kan finnas en okunskap inom anstalt och frivård kring vad som kan erbjudas på respektive verksamhetsställe.[143]

Ett tillfälle för anstalt och frivård att samverka är inför och under VSP-kollegier då nyckelfunktioner samlas och går igenom utfallet av planen och insatserna.[144] I Riksrevisionens enkät framkommer att anställda på anstalt önskar en bättre dialog med frivården vid kollegiet för initialt fastställande av VSP.[145] En tredjedel av de frivårdsanställda som besvarat enkäten uppger att de sällan eller aldrig hinner delta i det initiala fastställandekollegiet för sina klienter på anstalt.[146] Vid ett av Riksrevisionens verksamhetsbesök på ett frivårdskontor uppgav anställda att tidsbrist är ett vanligt skäl till att frivårdskontoret inte deltar på kollegier som sker på anstalt. Efter att ha infört särskilda anstaltshandläggare vid frivårdskontoret uppges deltagandet i kollegier ha ökat.[147] Anställda i frivård önskar en bättre framförhållning från anstalterna och att anstalterna inte fastställer VSP med planerade övervakningsinsatser utan frivårdens samverkan.[148] När klienter ska friges från anstalt hålls också ett kollegium. I enkäten framkommer att 35 procent av de anställda i VSP‑processen inom frivård sällan eller aldrig hinner delta i kollegier inför utsluss/frigivning för sina klienter på anstalt.[149]

Även samverkan inom respektive verksamhetsställe, mellan planerare och programledare, skulle behöva bli bättre enligt programledare inom både anstalt och frivård. Bland annat lyfts att bättre samarbete i början av VSP-processen skulle kunna minska risken för att missa klienter som har behov av behandlingsprogram och bidra till att bättre och tidigare identifiera mottaglighetsfaktorer som kan förstärkas eller behov av anpassningar i programrummet.[150]

4.3 Nästan alla klienter får en VSP, men inte alltid i tid

Under 2023 hade 98 procent av alla klienter som avslutade en verkställighet i Kriminalvården en fastställd VSP.[151] Att VSP:n fastställs i tid är viktigt för att klienten skyndsamt ska kunna få delta i någon form av sysselsättning, något som påpekas vid verksamhetsbesök och i Riksrevisionens enkät.[152]

Verkställighetsplanen ska fastställas inom 30 dagar från det att den intagne skrivits in på anstalt eller från det att deras dom inkommer till frivården.[153] År 2023 fick 63 procent av samtliga klienter sin VSP fastställd i tid. Bland de som inte får sin VSP i tid finns det klienter som får vänta mycket längre än de 30 dagarna.[154] Som exempel kan nämnas att det för 10 procent av de intagna på anstalt[155] tog 86 dagar eller mer att fastställa en VSP.[156] Riksrevisionen kan konstatera att det finns flera olika skäl till att en VSP inte fastställs inom föreskriven tid. Av Riksrevisionens enkät framgår att det överlägset vanligaste skälet till att VSP inte fastställs i tid är tids- och personalbrist. I frivården är ett annat vanligt skäl att klienten inte vill delta i utredning eller uteblir från inbokade besök. Anställda som arbetar på anstalt uppger också att försening av fastställd VSP kan ske till följd av att klienten suttit häktad eller varit placerad på annat verksamhetsställe.[157] På en anstalt uppger anställda att det för många klienter redan har gått 30 dagar när de kommer till anstalten då klienten börjat verkställa sitt straff någon annanstans.[158]

Enligt handboken för verkställighetsplanering kan vissa insatser påbörjas redan innan VSP:n är fastställd. Det gäller exempelvis sysselsättningsplikt eller föreskrifter från dom. De insatser som ska ha riskreducerande effekter ska dock inte påbörjas innan VSP:n är klar eftersom dessa grundar sig i RBM-bedömningen.[159] Representanter för huvudkontoret bekräftar i intervjuer att en fastställd VSP inte är ett krav för att delta i sysselsättning, utan att det går bra att påbörja vissa insatser innan VSP:n är klar.[160]

Såväl respondenter som arbetar med VSP-processen som kriminalvårdschefer för i Riksrevisionens enkät fram en önskan om att se över VSP-utredningen för korttidsdömda, eftersom det tar tid från VSP-planering för klienter med längre straff som har mer tid för insatser. Respondenterna föreslår att korttidsdömda skulle kunna undantas från VSP eller att omfattningen av VSP skulle kunna anpassas utifrån den dömdes strafftid.[161] Kriminalvården har över tid haft olika lösningar för VSP för korttidsdömda och uppger att de efter att de identifierat behov av ytterligare effektivisering av VSP-processen för olika grupper, däribland kortidsdömda, nu undersöker möjligheten till ett snabbförfarande för denna grupp.[162]

De som dömts till att avtjäna ett straff om minst fyra år får ett beslut om särskilda villkor, vilket i vissa fall innebär att de behöver genomgå en fördjupad villkorsutredning.[163] [164] Även i de fall klienten väntar på en fördjupad villkorsutredning ska VSP fastställas inom föreskriven tid, vilket för intagna som placerats på anstalt för sådan utredning innebär inom 60 dagar från inskrivning.[165] En fördjupad villkorsutredning ska ta 6–8 veckor, men det finns fall där den tagit 6 månader.[166] Efter att VSP:n är fastställd kan arbetet med adekvata insatser påbörjas även innan den fördjupade villkorsutredningen är genomförd. Dock innebär väntan på en fördjupad villkorsutredning i praktiken många gånger att tidsgränsen på 60 dagar passeras.[167] Det kan innebära att klienter kan behöva vänta länge på fastställd VSP, vilket i sin tur kan göra att det kan ta upp till ett år innan de kan påbörja planerad sysselsättning, vilket skapar frustration hos klienterna.[168]

4.4 Kriminalvården följer upp VSP-arbetet kvantitativt men saknar viktiga verktyg för att följa upp kvaliteten i arbetet

Kriminalvården följer upp VSP-arbetet på olika sätt. Dels följs varje enskild VSP upp vid olika tillfällen under klientens verkställighet, dels följs VSP-arbetet upp på aggregerad nivå. Riksrevisionens granskning visar dock att det finns brister i uppföljningen av de enskilda VSP:erna och att det saknas enkla sätt att följa upp VSP‑processen på aggregerad nivå för att exempelvis få en bild av hur insatser matchas mot behov.

4.4.1 Kriminalvården saknar möjlighet att enkelt följa upp VSP-processen på aggregerad nivå

Från nationell nivå följer Kriminalvården upp ett antal kvantitativa indikatorer kopplade till VSP-processen. Det handlar exempelvis om tid till initialt fastställande av VSP, hur stor andel klienter som fått sin VSP i tid, andel klienter som har en fastställd VSP vid avslutad verkställighet, om samverkan kring VSP har skett mellan anstalt och frivård samt om utredning och planering har stämts av med klient.[169] Kriminalvården uppger också att VSP-metodstödjare kan lyfta eventuella systematiska brister som identifierats på verksamhetsstället vid regelbundna möten med huvudkontoret och att myndigheten följer upp VSP-processen inom ramen för verksamhetsplaneringsarbetet och tillsynsverksamheten. Kriminalvården uppger dock att ”VSP av olika skäl inte har varit i fokus under uppföljningen på sistone, så det har inte varit aktuellt att göra någon sådan djupdykning”.[170]

Som framgick av avsnitt 4.2 granskade Kriminalvårdens internrevision VSP-processen 2018. De konstaterade då att det fanns ett pågående arbete med att ta fram statistik som skulle användas för att följa upp VSP, men att det inte fanns någon tidplan för detta och inte heller några mål eller nyckeltal att styra mot förutom att alla klienter ska ha en VSP inom en viss tid.[171] Kriminalvården gjorde 2021 ett försök med att redovisa indikatorer över matchning av insatser mot behov och hur stor andel av de planerade insatserna som hade påbörjats. Kriminalvården konstaterade dock att det dels fanns olikheter i registreringssätt som försvårade bedömning av indikatorerna, dels var svårt att tolka även korrekt registrerade uppgifter. Av den anledningen gör Kriminalvården i nuläget ingen statistisk uppföljning av genomförda insatser kopplat till VSP.[172] Kriminalvården har dock sett ett behov av att undersöka hur matchningen av insatser mot behov faktiskt ser ut inom myndigheten men konstaterade i sin senaste forskningsstrategi att det saknas vetenskapliga utvärderingar av matchningen mellan klienters behov och Kriminalvårdens planering och genomförande av insatser.[173] I brist på aggregerad statistik över det genomförde Kriminalvården därför en manuell granskning av 600 klienters VSP:er 2021.[174]

I delredovisningen av regeringsuppdraget att vidareutveckla det återfallsförebyggande arbetet skriver Kriminalvården att mer uppföljning på nationell nivå och mer fokus i den löpande uppföljningen av verkställighetsplaneringen lokalt kan vara en väg framåt för att nå fler klienter med behandlingsprogram.[175]

I samband med införandet av den nya lagstiftningen om uppskjuten villkorlig frigivning[176] införde en anstalt ett lokalt system för uppföljning av kvaliteten på VSP. Med hjälp av detta fick anstalten överblick över hur väl de lyckades med VSP-arbetet, en bild av vad som behövde göras för att höja kvaliteten och möjligheten att rikta kvalitetshöjande insatser rätt. Information om förfarandet har spridits till alla kriminalvårdschefer i den aktuella regionen, i ett forum för anstaltsklienthandläggare och frivårdsinspektörer, samt på en regional VSP-dag. Även huvudkontoret har tagit del av arbetet.[177]

4.4.2 Anställda önskar ökade möjligheter att följa upp kvaliteten på VSP

Det är upp till varje verksamhetsställe att själva avgöra hur de ska följa upp VSP, med undantag för de kvantitativa indikatorer som beskrevs i avsnitt 4.4.1.[178] Vid flera av Riksrevisionens verksamhetsbesök på anstalter framför både chefer och personal en önskan om uppföljning av kvalitet i VSP, snarare än kvantitet. Vidare framförs att kvalitet och kvantitet ställs mot varandra och att hänsyn inte tas till om utredningarna varit av mer komplex karaktär eller vilka klienter de avsett.[179]

I Riksrevisionens enkäter ställdes frågan: Undersöker ni på ditt verksamhetsställe vad diskrepans mellan planerade och genomförda behandlingsprogram beror på, i syfte att förbättra verksamheten? Endast 21 procent av de anställda i VSP-processen svarade att det görs, jämfört med 43 procent av programledarna och 73 procent av kriminalvårdscheferna.[180] Att svaren skiljer sig åt kan bero på att anställda beroende på vilken roll de innehar ingår i olika forum där sådan uppföljning sker eller inte sker. Kriminalvårdscheferna uppger allt från veckovis uppföljning vid klientforum, ”löpande” uppföljning av plan, och resultat i förhållande till programuppdrag två gånger per år, till en regional VSP-granskning varje år.[181] Även programledare nämner bland annat olika former av kollegier, genom statistik eller genom analysmöten med kriminalvårdsinspektör med ansvar för behandlingsprogram.[182] Anställda i VSP-processen uppger exempelvis uppföljning genom kollegier, forum där bland annat klienthandläggare och programledare deltar eller genom dialog med programledare.[183] Riksrevisionen kan konstatera att i de fall diskrepanser mellan planerad och genomförd behandling undersöks sker det på en rad olika sätt, men då resultatet inte med viss regelbundenhet aggregeras upp innebär det att Kriminalvården går miste om information som kan vara viktig i utvecklingen av verksamheten.

Ett sätt som Kriminalvården arbetar med att gå igenom utfallet i de enskilda verkställighetsplanerna är vid VSP-kollegier.[184] Att valet av insatser i förhållande till behov skulle behöva utvärderas på ett bättre sätt beskrivs i Riksrevisionens enkät. Respondenter som arbetar med VSP-processen inom frivård skriver att det behövs mer tid att göra ordentliga utvärderingar och revideringar av vad som har gjorts i en VSP och inte, och varför. Anställda i frivård uppger dock att kollegier ofta stressas igenom på grund av tidsbrist.[185] Både anställda i VSP-processen och programledare önskar ett större fokus på klientens förändringsprocess vid revidering av VSP. De uppger att efter en genomförd behandling bör en VSP revideras för att synliggöra att klienten har riskreducerat.[186]